På väg hem från församlingsexpeditionen åker jag i en rondell. Jag gör en vänstersväng för att komma till rätt gata. Då och då händer det att det kommer en bil från höger och pressar sig före mig, trots att jag som är inne i rondellen har företräde. Ibland känner jag ilska och undrar varför föraren i bilen, som tvingar mig att bromsa, inte har lärt sig vilka regler som gäller i en rondell. Vissa gånger kan jag ana att personen ändå skäms, eftersom han/hon ökar farten och verkar vilja komma ur min åsyn så bort som möjligt. Eller är den höga hastigheten ett tecken på stress och därmed ouppmärksamhet. Vissa gånger har jag funderat på att tuta eller blinka, men ännu har det inte hänt. Jag har ju lyckats stanna bilen och det har aldrig varit någon direkt trafikfara. Trots allt är det bättre att själv sakta in än att kollidera med risk för skador och säga: ”Det var jag som hade rätt”. Jag tänker likadant vid övergångsställen. Ser jag att bilen som kommer inte tänker stanna, så stannar jag trots att jag har rätt att gå över. Sedan önskar jag naturligtvis att alla skulle kunna och även tillämpa trafikreglerna. Då skulle allt flyta allra bäst.
På vissa sätt tycker jag att det finns paralleller i övriga livet med rondellkörning. Vissa av oss tar litet hänsyn på andras bekostnad. Inte minst känner jag oro över den flyktingpolitik som nu bedrivs i Sverige och i övriga Europa. I söndags var diakonins söndag med temat ”Medmänniskan”. Vi läste i 5 Moseboken 15:11 ”Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land” och i Matteus 7:12 står ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem”. Det sista bibelordet kallas ”Den gyllene regeln”. Och det är lika viktigt att tillämpa den som att veta vad som gäller i en rondell.
Rondellkörning