Här i Härnösand har den ekumeniska böneveckan avslutats. Som vanligt har vi haft några fina dagar tillsammans. Vi har fått känna att vi hör ihop som kristna oberoende av vilket trossamfund vi tillhör. Jag upplever att ekumeniken har förändrats. När jag var ny präst för 40 år sedan, så skulle vi helst bara prata om och göra det vi var överens om. Minns ett planeringsmöte på 1970-talet, då någon plötsligt sa: ”Då återstår bara kyrkkaffet” Det var det enda som var oproblematiskt. Nu har det blivit annorlunda. Vid våra möten vågar vi också prata om det som skiljer, om svåra frågor som dopet och kyrkosyn. Vi har lärt oss att respektera och försöka förstå varandra. Nu är det mera att lyssna än att övertyga. När vi firar gemensam gudstjänst, så får värdförsamlingens tradition styra. Då blir det ingen konstig mix, utan vi lär känna också varandras gudstjänsttraditioner.
Vi var många vid den gemensamma mässan (gudstjänsten med nattvard) i domkyrkan igår. Det var en fin stämning och underbar sång. Samtidigt märker vi att vissa personer i våra församlingar tar ledigt, när det inte är i den egna kyrkan. Vi har en bit kvar. Men det går framåt.
”Det finns ingen jordisk släktskap, det finns ej ett vänskapsband som binder hjärta till hjärta så fast uti främlingsland, som detta att äga gemensamt en Fader, en tro, ett hopp, att vara en andlig enhet, som lemmar i Kristi kropp.” (Psalm 301:2 i psalmboken).
Kommentera det här inlägget