Allt har sin tid

Nu har jag börjat min sjunde arbetsvecka efter semestern, och jag måste säga att jag känner väldigt stor glädje inför det verksamhetsår som just börjat. Det har varit en fantastisk sommar här i Härnösand med mycket sol och värme. Det är någonting att vara tacksam över. Men nu är det också roligt att arbeta.
Vi har också haft glädjen att efter semestern ha besök av barn, barnbarn, svägerska och andra goda vänner. Så all fritid på kvällar har blivit fylld av härlig samvaro. Men igår blev vi efter en månad plötsligt ensamma min fru Astrid och jag. Det var en annorlunda känsla. Det blev tyst. Men samtidigt skönt att bara vara vi två. Allt har sin tid.
Härnösands domkyrkas renovering har nu pågått i ett år och man börjar se målet. En renovering och om- och tillbyggnad är fascinerande och man står ut med mycket under den tiden eftersom vi har något stort att se fram emot. Men idag har vi på allvar börjat planera för återinvigningen av domkyrkan och alla festligheter runt omkring den. Själv börjar jag plötsligt känna lite av en otålighet, om ändå den 27 november vore här.
Vid mässan imorgon i domkyrkan ska jag berätta om en kvinna som alltid ställde upp när någonting skulle göras i församlingen. Det var en trygghet att hon fanns. En dag blev hon rullstolsburen och oförmögen att göra allt detta hon gjort tidigare. Hon blev förtvivlad och sa: ”Nu kan jag bara be”. Vi kom fram till att det inte var bara. Hon fick en ny uppgift att vara en förebedjare. Nådegåvorna är många och är olika människor emellan. Men de kan också variera för var och en av oss under olika perioder i livet. Allt har sin tid.