Det som väcker minnen

När jag kommer in i min barndoms kyrka i Börstil känner jag igen lukten. Det är inte bara kyrkans utseende som väcker minnen hos mig, utan också lukten i den kyrka som betydde så mycket för mig under mina första år. Alla våra sinnen hjälper oss att minnas. När vi hör en viss musik, så kan en särskild händelse vara förknippad med den. ”Den psalmen sjöng vi vid vårt äldsta barns dop”. ”När mamma begravdes sjöng vi Härlig är jorden, och därför tänker jag alltid på henne när den psalmen sjungs”. Så här i Allhelgonatid kan mycket påminna om våra kära som lämnat oss. Det kan vara minnessaker som vi ärvt efter dem: ”Den brukade hon ha i vardagsrummet på byrån”. Eller när vi äter något och plötsligt tänker på att det är mormors recept.
Igår vandrade min fru Astrid och jag runt på nya kyrkogården här i Härnösand. Vi har inga släktingar här, men vi stannade till i minneslunden och tänkte på de släktingar och vänner som lämnat oss. Det var många på kyrkogården och alla ljus på gravarna påminde om sorg och saknad men också om hopp och ljusa minnen. Våra gudstjänster i kyrkorna den här helgen är starkt berörande. De hjälper oss att känna både sorg och tacksamhet, förtvivlan och framtidshopp.
Framtidshopp kände jag också när jag steg upp denna morgon och som vanligt tittade på min doptavla. Den påminner mig om att jag är döpt och att Gud följer mig också den här dagen. Idag tänkte jag särskilt på den trygghet det är att veta att jag är döpt och omsluten av Guds kärlek den dag jag dör.
”När jag lever har jag dig, dör jag är du kvar hos mig. Om jag lever eller dör, dig o Herre, jag tillhör” (Psalm 308:1)