De senaste dagarna har präglats av både sorg och glädje. Det var i går ett år sedan jag miste min äldre bror, som avled efter en tids sjukdom. Dessutom var det i söndags årsdagen av händelserna i Oslo och Utøya som påverkade inte bara människorna i Norge och utan också oss i det östra grannlandet. Det är fortfarande obegripligt för oss hur det kunde ske, och vi frågar varför? Vi såg sorg och smärta i TV-sändningarna från minnesgudstjänster och minneshögtiderna i Oslo och på Utøya. Men vi såg också ett enat norskt folk, som med kraft visade att våld inte får föda nytt våld, utan att kärlekens och försoningens väg är den enda som kan leda till framgång. Därför fanns också det hoppfulla med under dagen. Om Breivik hade tänkt få norska folket negativt till invandrare och särskilt muslimer, så blev resultatet precis det motsatta. Norge framstår nu ännu mer som ett öppet land som värnar om det mångkulturella och om allas människovärde.
I domkyrkan i Härnösand liksom i många andra kyrkors gudstjänster i vårt land, så mindes vi också. Vi bad för de drabbade och för att kyrkan ska vara en motkraft mot våld och annat ont. Jesus är en förebild för oss, han som talde om kärlek och själv vandrade kärlekens väg.
För ett år sedan, dagen efter händelserna i Oslo och Utøya döpte jag två barn. Också i lördags hade jag förmånen att få döpa barn, och då var det Knut och Cleo som döptes. Vid dopet blir livet och förhoppningarna så tydliga för mig.
”Ge oss mod att våga leva. Ge oss mod att våga älska. Ge oss mod att våga bära ett bud om vår Gud och hans Son” (Psalmboken 785:1)
Sorg och glädje
Kommentarer
3 svar till ”Sorg och glädje”
-
Tycker om ”Domprostens tankar”…
-
Ja, det finns hopp, men visst vill man be om mod att våga leva!
-
Härlig psalm! Tack för den!
Kommentera det här inlägget