Denna helgen har varit efterlängtad. Efter tre synnerligen aktiva helger har jag fått lov att grotta ner mig i myllan idag, lite grann gått i träda.
Ledig helg är fina grejer. Jag har traskat stora långrundan med hunden, min ”bergs-get-runda” — fast det var så mycket ebb så jag kunde gå på stranden och behövde alls inte gå som en bergsget – när vattnet står högt så är där bara en smal strandremsa att gå på och det är ingen strand alls utan en stig som ringlar 1,5 meter över havet och det kallar jag ”min bergsgetrunda”.
Nu var det som sagt ebb och flera meter extra strand att gå på. Det var mysigt och fint. Jag tycker det är så fascinerande när sjöbotten blottas och man ser alla stenar, eller bara sand.
Jag har faktiskt jobbat lite också, börjat tänka på julsångerna. Det intressanta är när hjärnan börjar gå sina egna vägar och hittar på egna grejer. Helt plötsligt inser jag att jag inte sjunger ”snöblandat regn” utan ”soltorkat regn” (alltså jag går inte omkring och sjunger, utan jag sjunger inombords. Låtarna spelar hela tiden i mitt huvud, där är aldrig tyst).

Jag och Åssian delade lite äppleklyftor, vilket var matsäcken för vår utflykt. Här sitter han dock och spanar på hunden som traskade förbi på stranden.
Fast igår var hjärnan lite extra märklig; jag var på apoteket, hade migrän och skulle köpa huvudvärkstabletter, och helt plötsligt i kön märker jag att jag tänker att jag känner mig som häxan Ursula (bläckfisk-häxan i djupet i ”Den lilla havsjungfrun”), men det tänker jag inte utan jag tänker: ”Jag känner mig som Hursan Äxula”, alltså har jag helt vänt på bokstäverna!! Undrar vad detta beror på. Har min hjärna för lite att göra?
Snart är denna helg till ända och jag får fira ett novemberlov. Det är alltid så ljuvligt med lite stiltje innan stora julrushen. Jag ska öva extra med Ungdomskören på tisdag och det är bra. Och förhoppningsvis ska jag hitta ner till skrivbordsytan.
Tack för idag, tack för en underbar, vanlig dag.
Lämna ett svar