I måndags var det en besynnerlig och underbar och evighetslång dag. Det började tidigt på morgonen med att jag redan då var på tåspetsarna. Vi hade en ledsam uppgift, nämligen att begrava en körsångare. Familjen hade ett önskemål och det var att vi skulle sjunga sången ”September”, Earth Wind and Fire´s gamla hit som vi sjungit i arr av Kirk Franklin. Vår körsångare som vi skulle begrava var solist på just denna sång med vår kör för ett par år sen. Det kändes konstigt att förbereda denna ”pop-snöre”-låt, men vi gjorde det efter en del funderande. Det speciella i sammanhanget är att den avlidna hade själv beställt låten och spelade in en ljudfil till mig där han själv sjöng och föreslog ett lämpligt begravningstempo.

Limhamns kyrka

Vi var i kyrkan i god tid och det blev en fin liten kör som tog avsked av sin tenor. Hela 13 stycken hade tagit ledigt från sina jobb för att vara med. Det är stort. Vi övade och förberedde oss och begravningen tog sin början. När det blev dags för utgångsmusiken, ”September”, så hände något speciellt. Det blev liksom en stillhet och alla lyssnade intensivt och texten gick fram klarare än aldrig förr. Helt plötsligt var det som om texten var precis riktad till den avlidna. Helt fantastiskt!! Efter ett par verser kom mellanspelet och då drog jag upp låten i sitt vanliga tempo och sista refrängernas text: ”I can see clearly now, the sun i much brighter now” blev helt plötsligt så fantastiskt lysande. Det var stort!

Sen skulle jag egentligen kastat mig iväg för att hjälpa min dotter flytta, men en elak förkylning satte stopp för dessa planer. Det bar raka vägen hemåt och till sängen.

Sen fick jag masa mig upp i alla fall för det var dags att gå till jobbet igen och extrarep med Ungdomskören inför deras resa på torsdag till Tyskland, samt med gospelkören inför julkonserten. Båda repetitionerna gick jättefint och det är så roligt när alla låtar och stämmor fastnat och sången klingar och ljuset lyser i ögonen. En fantastiskt vacker sak hände på körövningen. Min käre make – som farit som en tätting hela dagen för att hämta släp OCH sjunga på begravning OCH hjälpa dottern med flytten – kom till körövningen med andan i halsen och preciiiis då när han kom var det dags att öva igenom sången där han skulle vara med i en solo-oktett. När han insåg detta fick han något jagat i blicken och jag trodde nästan han skulle vända på klacken och gå igen, men då kommer bas-kompisen Erik och lägger armen om maken och ställer sig och ler och sjunger tillsammans med maken. Då lyste maken upp och sjöng av hjärtans lust. Så vackert!!!! Visst, sången blev vacker, men det vackraste var såklart gesten, att komma till undsättning.

Det blir finfint i år igen!

En trapphus-detalj

Kl 21 var jag färdigjobbad, tyckte jag, men Icke sa Nicke. Då behövde vi ge oss iväg och hämta bil och leverera grejer till utflyttad tös. Strax efter midnatt fick jag inta horisontalläge.

Men jag tror nog att jag är lite utschasad. I går var jag halvdöd och lyckades inte ta mig till jobbet så jag stannade hemma hela dagen. Nu har jag kvicknat till lite grann. Det är fint