För några veckor sen hörde jag en kollega ondgöra sig kring alla möjliga och omöjliga önskemål som görs inför en förrättning. Vederbörande var så trött och lite less. Själv har jag inte sååå många förrättningar och har nog aldrig hunnit tröttna på önskemålen. En gång var det ett önskemål med en text som var icke lämplig att sjunga i en kyrka, men då spelade jag låten på piano istället. Det var familjen mycket nöjd med – det var en låt av T-Rex och den avlidna formligen älskade denna låt och lyssnade konstant på den. Pojken hade ett funktionshinder och det kändes väldigt viktigt att spela den. Det blev bra.
När jag hörde talas om önskemålet i fråga så skrattade jag högt. Det var en så märklig titel: ”Vid protesfabrikens stängsel”. ”Vem kan hitta på en så knasig låt, med så konstig titel?” tänkte jag. Och så skrattade jag lite till. Sen googlade jag titeln och hittade texten och fann att det var en fantastisk text och den handlade om några som träffades utanför protesfabriken och de fann kärlek på det mest otippade stället. Mitt skratt fastnade i halsen och jag fick omvärdera mina tankar.
Håkan Hellström skriver:
”Vid protesfabrikens stängsel
La du din hand på min axel
Och sa att livet var något enkelt
Men jag kunde inte hålla med dig
På en betonglagd äng stod vi
Du bad mig ta kärlek lätt som en vind
Men jag var så ung och dumdristig
Och tårarna rann ner för min kind
För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar
Och vem vet hur länge vi har varandra
I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet
Mötte jag min kärlek”
Jag har inte kunnat släppa min snarhet till fördömande. Men jag har förvisso lärt mig något. När jag läst texten rann mina tårar. När vi som minst väntar det, vänder vårt liv och vi hittar det vackraste på det mest otippade stället. Det är vackert!
Tack för idag, tack för en underbar, vanlig dag.
Hör gärna av dig i så fall 
Lämna ett svar