För två år sen trodde jag att jag skulle opereras. Jag blev rädd och grät. Sen tänkte jag att jag måste bli stark för att klara operationen, så jag lyfte luren och bokade in ett yoga-pass. Jag fortsatte med yoga-passen och blev mycket riktigt – STARK! Men kroppen var inte riktigt med på alla hörn. Min vänstra höft ville inte låsas upp, dvs mjukas upp. Det kommer nog, tänkte jag och jobbade på. Efter två år insåg jag att det inte skedde den minsta förbättring. Jag blev stark och smidig överallt, utom i vänster höft. En sjukgymnast besöktes och hon föreslog att jag skulle besöka en kiropraktor. Jag blev lite förskräckt och begrundade hennes ord i några veckor. Efter ett tag nämnde jag detta för min yoga-instruktör, som tyckte det var en bra idé med en kiropraktor och jag fick ett namn på dylik att besöka. Jag samlade mod i ett par veckor och sen lyfte jag luren och fick en tid. Sen gick det snabbt, i raket-fart, faktiskt. Jag fick tid på en måndag, på tisdagen hade jag ett läkarbesök, på onsdagen tid för röntgen och på torsdagen återbesök hos kiropraktorn. Röntgen-bilderna visade artros i höften, mest i den vänstra. Kiropraktorn sa att det var bra att jag kom nu, för nu kan vi göra något åt det. ”Om 10 år skulle du vara helt igenslammad med förkalkningar, men nu kan vi fixa dig. Du ska dansa! Du måste öka din mobilitet i höften. Dans och yoga, hela livet!”, sa han. Tänk, jag kommer ju att bli ett under av välmående kropp. Redan i bilen på väg hem (maken körde) ringde jag hälsokontakten på jobbet och sa att jag ville förnya mitt gym-kort. Nu ser jag framför mig hur jag hela livet är förpassad till ständig rörelse, ständig kroppsmedvetenhet, och såklart lite vila inemellan. Jag som faktiskt älskar att dansa, så roligt det ska bli!
Såå ofta läser jag om folk som säger att du inte behöver – du behöver inte röra på dig och träna utan ta det lugnt… !!! Min rörelse/träning blir en förutsättning för vidare liv med rörlighet och kvalité. Jag måste ju. Jag vill kunna gå rak i ryggen – innan jag började med yogan gick jag böjd som en fällkniv, jag kunde inte räta ut alla mina 189 cm. Nu kan jag vara rak och stolt och vacker. Min rörelse/träning är den bästa investeringen i mig själv. Dessutom är jag grymt morgonpigg, till födsel och ohejdad vana, men det är svårt att dansa på morgonen… tror jag. Lättare att gå på nåt kvällspass för ändamålet, men yoga kan jag göra hemma själv på morgonkvisten.
Välkommen 2017 – för ett liv i ännu mera rörlighet för lilla Lotta. Jag är beredd! Beredd att klara den dagliga dansen, för överlevnad och glädje!
Kommentera det här inlägget