Jag fryser om mina ögon

En trött-ledsen dag. Har det hänt nåt? Nä, men jag fryser om mina ögon.

Det började bra, jag sov ända till kvart-i-sju. Hur är det möjligt? Just det, jag är ju trött. Jag mötte en kompis som behövde hjälp med nycklar och sen var jag till möte för att sondera terrängen inför stundande körfestival 2018. Så roligt!! Vi löste många världsproblem i bilen tillsammans. Tänk vad det betyder mycket att få dryfta sina tankar tillsammans med klok kollega och sen bara hitta svaren.

Sen åkte jag till jobb för att avsluta gårdagens körövningar genom att skriva in ny tenor i rullorna (HURRA! En ny tenor!!!!!!) samt skicka terminsschemat till ungdomskören MED alla extrarepen inskrivna. Redigt och bra. Och ungefär då började migränen smyga sig på. Jag fikade med kollegor och fick i mig både avocado och ost och kaffe och lite skratt, men migränen tuffade på i baknacken… eller frampannan. Nä, bakpannan är nog det mest rätta.
Lunchen nalkades och intogs och migränen var ett faktum. Jag åkte hem och sov 2 timmar och sen återvände jag till jobbet och avslutade mina papper.

Sen gjorde vi oss klara för att åka till pappa. Vi hade skaffat en ny klockrem till hans klocka. Vi kände oss lite rediga. Men vi var hungriga så vi körde in på Sjöbo Gästis och åt kvällsmat. Vi satt ute på baksidan eftersom vi hade hunden med oss. Vi beställde vår mat och satt där och väntade. Då kommer servitrisen ut med mineralvattnet och bröd till oss. Då har de alltså lagt på minnet att jag vill äta glutenfritt och har ett glutenfritt bröd till mig. Jag blev så rörd att jag nästan började gråta. Vi tuggade nöjt i oss brödet och maten var såklart alldeles jättegod.

Pappa blev glad för klockan, den var perfekt. Han lät även förtälja att han kunde tänka sig att vi hämtade hans skivstång och hantlar och lite vikter. ”Jag har ju en timme över ibland” sa han och flinade. Då gjorde det så ont i min kropp att se pappa sitta där så glad i sin stol, och ändå kan han inte gå, men han är glad i alla fall. Jag kan ju visst vara jätteglad för det, men det är samtidigt så sorgligt. Lilla pappa, som sitter där bara. Maken märkte min oförmåga att vara mänska för stunden och började byta batterier i fjärrkontrollen till pappas tv och sen gick de igenom programmen och diskuterade nyheter osv.

På hemvägen i bilen kom gråten. Antingen var det migrän-gråt eller bara ledsen-gråt. Jag är duktig på att gråta högt och ljudligt när jag så anser vara behövligt. Idag var det det. När vi kom in till Malmö sa jag till maken: ”Jag fryser om ögonen”. Maken tyckte det lät konstigt, men ansiktet var alldeles kallt runt ögonen och jag frös, bara där.

Jag har svårt att släppa den inre bilden av pappa i sin stol. Pappa, förnöjsamhetens mästare. Vad du har mycket att lära oss!