I onsdags var det dags för 9-åriga G´s orgellektion. När jag kom in i kyrkan satt han och spelade en ackordföljd och det visade sig vara ”Solsken i min ficka”. Lektionen tog sin start och han ville spela Bach´s toccata i d-moll. Det lilla livet har trasslat sig igenom hälften och kan 1,5 sida utantill, med fötter och allt. Det är roligt. Vi jobbade på och avancerade några takter fram.
Som avslutning skulle vi ta en koral, och han hade valt ps 703, Ropa till Gud. Vi bestämde oss för att bara spela pedal-stämman, så vi sjöng samtidigt som han spelade. Samtidigt som han sjunger, och spelar pedalstämman, så inflikar han små fill-in´s i sången när han ändå är i farten. När vi kom till refrängen så började han sjunga alt-stämman samtidigt som han spelade med fötterna. Jag sjöng melodin och det klingade så fint, så fint.
Innan vi avslutade på riktigt ville han registrera (dvs dra ut orgelns register så det låter olika) så jag spelade hela toccatan och fugan. För tillfället har G en fäblesse för halvdragna register så det blir orena toner och flämtande klanger. Jag spelade hela alltet med olika styrkor i flämtande, stampande orgelbrus. Dessutom var det många gånger övervägande kvint- och tersstämmor. Dessutom roade han sig med att stänga av och sätta igång orgeln, så klangen dog och tog ny sats igen. Örona slog frivolter och förundrades över hur en toccata och fuga kan låta. Och det lät som om orgeln var jättegammal och stod på en vind och stampade med spindelväv och möss i piporna.
Det gäller att roa sig!!!
<3
Lämna ett svar