På något sätt har jag befunnit mig i periferin, inte riktigt velat ta del i det allmänna bruset. Jag har dragit mig inom mitt skal och tittat lite från sidan.

Nu kan jag stå i mitten och se och le och ta del. Det är bra. Som Ferlin´s barfotabarn tappade jag min lapp. Kände mig verkligen övergiven, trots att jag inte alls var särskilt övergiven.

Men nya perspektiv är inhämtade. På ett magiskt sätt har jag fått en enorm uppbackning i min körledar-gärning, samtidigt faktiskt från 3 håll.

1. Jag har en mentor via Föreningen Sveriges Körledare. Så fort allt var klart kom min mentor hit till Malmö och var med på Juniorkörens övning förra veckan. Det var så otroligt roligt. Jag var jätte-nervös, såklart, och sen så otroligt tacksam för alla goda synpunkter jag fick.
2. Jag har haft möjlighet att ta del av körrepetitionsarbete från en annan stol. Jag satt med som nyckelharps-musikant på heldags-rep och jag hade pennan i högsta hugg och antecknade det jag behövde. Så lyxigt att sitta med för att spela och samtidigt kunna inspireras på körledarfronten!
3. Dessutom har jag pratat med min bästis och fått så mycket vettiga synpunkter.

Och samtidigt, mitt i allt detta yrkes-påfyllande, har lilla Lottas hjärta fått glädja sig och musicera och vara precis så som lilla Lotta finner en glädje i. Mitt hjärta dansar och själen sjunger.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.