Den läskigaste tystnaden infann sig för ungefär 20 år sen, min mamma låg på operationsbordet i Ystad och de ringde och sa att det inte gick så bra. De väntade på expertis från Lund, men de lät förtälja att det kunde gå åt skogen, eller inte. Då blev allting precis tyst i hela min kropp. Det var en otäck känsla, insikten att döden var ett alternativ. Mamma överlevde, expertisen kunde fixa operationen och mamma fick nästan ytterligare 20 år tillsammans med oss.

En alldeles underbar tystnad är när man precis har badat och äntrar solstolen i solen och bara lägger sig att torka. Då blir det precis tyst och lugnt i kroppen. Eller när man traskat länge vid havet och bara hör havsbruset och sen tar lilla stigen in i barrskogen och havsbruset försvinner och helt plötsligt är det bara tyst och mörkt och stilla på stigen. Det är ljuvligt!

Eller den tystnaden som infinner sig efter en grym fysisk prestation… typ efter kajakpaddling, fast den tystnaden kan jag ibland somna ifrån av ren utmattning. Men det är en mycket nöjd känsla i kroppen.

Och så finns den tystnaden som infinner sig i huvudstående. Till och med min tinnitus tystnar. Det är inte alltid det händer, men ibland blir allt bara så stilla i kroppen – andningen lugnar sig och kroppen bara står rakt upp och ner. Det är inget vingel och inget ömt i fingrar som kommit för långt in under huvudet, utan bara rätt och slätt alldeles stilla. Det är liksom när musklerna i kroppen är i total balans och inte behöver jobba så mycket. Ungefär som när tekniken i ett stycke helt plötsligt sitter. Det är kanske inte så tyst och stilla, men kampen och striden är borta och flytet är där. Flytet blir lite som tystnaden, det bara fungerar i total harmoni. Det är fantastiskt.

Idag uppenbarade sig en ny tystnad. Jag har sett den hos andra. Det var i morse under yogapasset och jag märkte nästan genast att det var inte suck/pust/stön/duns-framflyttandet av foten, utan foten for fram med ett litet… chuop, liksom. Likadant i de små skutten. Kroppen börjar närma sig smidighetens horisonter, där jag aldrig tidigare vandrat. Det är häftigt. Jag blev varse i morse att det är tre år sen som jag insåg att jag var tvungen att göra något åt min kropp, och jag började på yoga. Jag fastnade för ashtanga-formen och umgås med min kropp varje dag. Jag har nån märklig åkomma som yttrar sig i stelhet, tror det är en kombo av underpresterande sköldkörtel och lite artros. Jag medicinerar för den förstnämnda, men jag märker att min chans att överleva med normalfungerande kropp är att ägna mig åt smidighetsövningar, typ ashtanga. Jag har ALDRIG tidigare i mitt liv ägnat mig åt någon sorts smidighetsövningar. Sent ska syndaren vakna – jag är glad att jag vaknat nu.

Tack för mig, tack för att jag får dela min glädje. ”Må din väg gå dig tillmötes” ps 730.