I förrgår gick vi hemma och städade och plockade när jag fick höra ett fruktansvärt tjut. Ett långt och ihållande och skräckfyllt tjut. Jag rusade in till hunden och såg en hund i full panik med en bakdel som bara hängde. Maken kom rusande och vi kände igenom och kollade. Jag trodde först att katten gått till attack, men katten var lika förskräckt som vi. Han tittade fram under sängen. Vi ringde djursjukhuset och körde dit direkt. Vi fick snabb hjälp, de kollade och sövde och röntgade och så fick vi snabbt svar: En blodpropp i ländryggen som lett till förlamning. Han fick stanna kvar på djursjukhuset så de kunde se hur det utvecklades.

Vi åkte hem, rejält rädda, skakade och ledsna och oroliga, såklart. Jag hann inte vara hemma så länge, duschade och gjorde mig i ordning för att åka till jobbet och extra-rep med ungdomskören. Precis innan körövningen började pratade jag med en vän i telefon och jag fick berätta lite om allt det hemska som hänt. Det var bra att få prata av sig.

Körövningen tog sin början och jag berättade för ungdomarna om min hunds olycka. Då fick jag ögon-migrän, dvs synbortfall och blixtar och skimmer, liksom. Jag sa till ungdomarna att jag inte var riktigt i form, och så började vi. Ögonmigränen försvann efter en kvart och körövningen gav mig energi och glädje och jag fick tänka på annat en stund.

Igår var det ledsamt att vakna utan vovve, jag fick göra min yoga helt utan sällskap. Sen gick jag till jobbet och planerade första advents-mässan. Alla sånger kom på plats och vi var nöjda. Då nämnde min präst en sång som hon alltid sjöng när hon var liten, nämligen ”Adventstid”, C-B Agenstigs fina sång. Vi sjöng den genast tillsammans och det är egentligen min favorit, men den har fått vila några år. Nästa advent ska den dammas av igen. Den är så fin.

Sen flyttade jag lite papper och så åkte jag hem. Vi ringde djursjukhuset för att höra hur läget var och de sa att Åssian kunde hämtas hem på eftermiddagen. Jag fick en tid som verkade rimlig för att hinna tillbaka till juniorkörövningen.

Men först skulle jag på en begravning. Begravningen var så vacker och det var stor läkedom att vara där. Jag grät mycket, sångerna och texterna var så fina. De gick rakt in i hjärtat.

Efter begravningen körde jag och hämtade maken och vi körde raka vägen till djursjukhuset för att hämta vår hund. En dämpad men glad hund mötte oss och han traskade lugnt och vingligt med oss hem, efter råd och diverse papper från sjukgymnasten. Vi körde raka vägen till apoteket, men de hade inte hans medicin. Det blev till att köra hem maken och hunden och sen raka vägen till jobbet och juniorkörövningen. Körövningen gick finemang, sen övade jag extra med körsångare från ungdomskören. Därefter fick jag ge min ut i kvällen till ett annat apotek och hämta medicin. Jag fick rätt grejer ute på Jägersro och sen kunde jag äntligen åka hem.

Ett förfärligt dygn har vänts till en stilla tillförsikt och samtidigt stor oro. Hur ska det gå för vårt vackra Turbohjärta Åssian Foxyface Luddmonster? Måtte han läka fint och bli stark igen.

Tack för igår, tack för en underbar vanlig dag.