Sicken Vicka!

Om min vecka, lång läsning…

Det började egentligen i oktober förra året. Vi skulle ha körläger, men p.g.a. anlagda bränder i soptunnan i trädgården fick alla sova hemma. Vi vågade inte behålla barnen över natten. Och DÄRFÖR planerade vi ett nytt läger till denna helgen. Men redan förra helgen var det jättekör-helg i S:t Pauli kyrka. Hyllie gospel deltog i ”Having church” tillsammans med cirka 800 andra körsångare. Det var en riktig guld-dag; först körledarkör och körledar-lunch och sen jättekör tillsammans med alla andra, middag med min egen kör och avslutande konsert på det. Riktigt roligt!

Dagen efter firade vi högmässa i min lilla kyrka i Hyllie och Ungdomskören sjöng. Det blev en fantastisk högmässa – allt stämde. Ibland glimtar det till och allt bara faller på plats, det är något magiskt när det sker. Ungdomarna sjöng så fint och samverkan med vår präst Lotta var ljuvlig. Jag tror att alla aspekter var intänkta i skeendet, och det är då som det sker.

Veckan därefter var full med stämrep och vanliga körövningar. Lite obetänkt från min sida att stoppa in stämrep, men jag resonerade som så att det var lika bra att köra igång, det fanns ingen anledning att vänta… fast jag märkte för ett par veckor sen att det nog skulle varit bra att vänta med stämrepen eftersom vi hade vårt körläger denna helgen med Juniorkören och Barnkören och Ungdomskören. Jaja, bestämt var bestämt så det var bara att tuffa på.

Tidigare har vi haft gemensamma stämrep, t.ex. basar och sopraner tillsammans och alt och tenor tillsammans. Nu provade vi att ha varje stämma för sig och det var såklart superbra. I måndags träffade jag tenorerna, i tisdags basarna och i onsdags sopranerna. Egentligen skulle altarna kommit i torsdags, men då insåg jag att vi har gospelmässa nästa vecka och då skulle det bara blivit 1 repetition inför den, så då fick det bli vanlig körrepa i torsdags och altarnas stämrep blir på tisdag.

Sen till råga på allt fick jag i tisdags ett önskemål på ”Clair de Lune” till en begravning i fredags . Det är ett pianostycke av Debussy och det är så himmelens vackert, och så himmelens svårt. Så himmelens svårt att jag aldrig riktigt gått in för att lära mig det ”på riktigt”. Jag har liksom bara skrapat på ytan. Nu blev det helt plötsligt jätteviktigt för mig att verkligen ta itu med detta stycke… lite grann för att behålla min värdighet som musiker. Jag övade varje kväll när jag kom hem vid 22-tiden, övade och memorerade och lyssnade och tänkte månsken över strandängarna…. varför jag inte övade på dagen?? Nja, jag hann inte riktigt; I torsdags var jag och handlade med kollegan inför övernattningen, i onsdags var det så mycket annat som knackade på dörren… Ibland blir det så.

I fredags vaknade jag med huvudet fullt av förkylnings-sekret. Maken fick ta morgonrundan med hunden och jag ägnade mig åt nässköljning och dusch och allehande kurerande. Begravningen med ”Clair de lune” överlevdes och gick riktigt bra. Det var bara en tanke-vurpa jag gjorde… tiden drogs liksom ut i en evighet innan jag kom på hur det fortsatte. Det dröjde nog bara en hundradels sekund, men det kändes som en eeeevighetslång sekund. Därefter vidtog nästa begravning med ett annat önskemål; The Harry Lime Theme från ”Den tredje mannen”. Ett sånt där stycke som ”alla kan”, men ändå inte. Det gick också bra – såklart! – och sen kunde jag åka hem och vila en stund. Jag var helt slut av anspänningen från begravningarna. Kvällen förflöt stilla framför tv´n. När jag somnat kvart över nio framför Skavlan sa maken till mig att gå och lägga mig. Jag gjorde så och somnade som en sten klockan 22. Helt otroligt skönt.

Tro det eller ej, men i lördags vaknade jag och mådde jättebra. Förkylningen hade seglat iväg och jag mådde som sagt jättebra. Innan melodikrysset for jag iväg till jobbet och blåste upp min madrass, och sen laddade jag för vår övernattning. Jag och min präst Christina hade planerat allt och Christina köpte in frälsarkrans-armband som skulle tillverkas under lägret. Musiker-kollegan var med samt vår nya ungdomsdiakon som precis börjat. Vi hade så roligt!! Det kändes så gediget och bra, vårt samarbete satt som en smäck, och jag kunde bara njuta av all aktivitet. Barnens föräldrar kom i skift och fixade fika och kvällsmat och frukost. Kvällen ägnades åt senare halvan av ”Sound of music”.

Hela eftermiddagen sjöng vi tillsammans i olika konstellationer, och när jag ser mina körsångare hitta varandra över gränserna och dela en stämma, då blir jag alldeles varm i kroppen. När jag sen ser hur de samarbetar i övningarna och i sångerna så förstår jag VARFÖR vi håller på. Ibland kan jag bli trött och undra, men jag blir ALLTID påmind om varför vi fortsätter. Det är så ljuvligt att se banden knytas och sången lyfta!

Nu sitter jag här och funderar över varför jag inte är sömnig. Det känns som om jag inte sovit alls inatt, men Juniorkören lät förtälja att jag snarkat i natt, så helt uppenbart måste jag ha sovit.

Hela veckan har jag gått på mina yoga-pass kl 6 på morgonen, antingen på studion eller här hemma. Fast jag tror att min sömn i fredags gjorde susen. Och så har jag haft så kanon-roligt hela veckan. Och ingen migrän. Bara en sån sak.

I morgon är en ny vecka och nya sånger står på lut. Och gamla! Det är roligt med gamla sånger, roligt att inte släppa dem utan jobba vidare och utveckla. Blandningen mellan gammalt och nytt är viktig, så viktig!!

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.