Innanförskap på högsta nivå!
För fem dagar sen blev jag opererad, en justering som gick fort att göra. Jag tänkte att det räckte med fyra-fem dagars vila och sen var det bra. Jo, pyttsan. Jag är sjukskriven i en månad! En hel månad! Det säger en hel del, faktiskt. Dels om min obotliga optimism, dels om tyngden i en operation.
Jag får inte bära tungt, inte anstränga mig, inte bli upprörd… Men jag får gå. Gå och gå och gå. Det är bra, så det gör jag. Det har varit otroligt svårt att gå från 180 knyck till absolut nada. Om jag inte har någon riktning förfaller jag till missmod, elände, självömkning… you name it. Så därför läser jag psykologi-bok i en timme, deckare i en timme, löser korsord i en timme, skriver brev i en timme, går med hunden emellan. Övar lite piano och nyckelharpa går också bra, dock icke orgel eller dragspel. Lilla Lotta behöver mål… eller vad jag ska säga. Men det kanske bara är så här i början? Jag kanske kommer in i stiltjens trall om nån vecka… Sticka strumpor kan jag göra, rita mandala… Tänk, jag får inte ens rensa ogräs!! Jag som precis blivit ogräs-freak!
Trots mina svårigheter att slappna av så har jag det oförskämt bra. Jag har inte ont… fast i förrgår högg det till, då blev jag rädd. Då fick jag känslan att jag går omkring med en inre porslinsfabrik som måste få arbeta i fred, porslinet behöver torka i sin målning. Det är bara jag som kan ta hand om min kropp – mitt tempel – ingen annan. Så i vilan arbetar processen, i vilan torkar porslinet, allting bidar sin tid, kropp och muskler ligger och väntar och är beredda. Om tre veckor får jag ta tag. Då jublar varje fiber och sena och muskel över att bli tagen i bruk igen.
Och under tiden går det åt mycket kaffe. I min egen innanförskaps-atmosfär är jag utanför och innanför på samma gång. Paradoxalt.
Kommentera det här inlägget