Ibland händer det!
För tio dagar sen blev jag opererad. Allt gick enligt planerna och jag blev sjukskriven i en månad. Jag hade inte riktigt räknat med så lång sjukskrivning, så jag blev lite tagen, kan man nog säga. Vikarie ordnades snabbt som ögat till alla mina åtagande utom till en (1) grej, nämligen körledare till min kör som skulle sjunga på bröllop i lördags. Organisten som skulle spela ville inte ta kören eftersom det är en gospel-kör och gospelpiano ville inte min vikarie ägna sig åt. Och jag visste inte riktigt vem som skulle klara av att ta kören eftersom en av sångerna är riktigt svår att spela, både rytmiskt – 6/8-takt som ska gå på fyra slag i takten – kombinerat med kniviga ackord – överlagrat och … knivigt. Själv har jag övat på de där ackorden i ett par år. Jag författade ett litet brev till kören om den förestående körövningen, och sen insåg jag själv hur knasigt det var. Här var jag sjukskriven i en månad och så skulle jag ha körövning!!
Jag satte mig och tänkte igenom vem som i allsin dar skulle kunna ta både körövning, bröllop och dessutom spela den kniviga sången, och jag kom på en enda mänska som skulle klara det: Anna, hon som gjort låten!! Jag ringde upp henne, och tro det eller ej! Hon kunde ta både körövning och bröllop! Hur stor är sannolikheten för att det ska vara möjligt när man ringer samma vecka?!?! Till saken hör att Anna är en av de bästa i sin genre och dessutom känner kören henne mycket väl, så allting bara föll på plats helt fantastiskt.
Dessutom – förutom operationen – så drabbades jag av en impressionsfraktur, dvs buckla i skelettet. Min fot hamnade i vägen för en stålpinne som lossnade ur marken när hunden rusade iväg. Alltså, både operations-konvalescent och med svullen fot hade jag tänkt ha körövning. På tisdagen kom en körsångare hem till mig så vi kunde öva igenom hennes solo inför bröllopet och jag glömde bort mig och började stampa takten med vänsterfoten, som var svullen, och efter en stund trängde smärtan igenom. Då blev det dubbelt tydligt för mig att det var en fantastisk tur att jag hittade min körledarvikarie.
Som jag ser det fick jag en otrolig hjälp av den där frakturen. En vän sa: ”Vilken otur du har som drabbas av fraktur!” Men jag ser det inte så. Jag tycker jag hade en otrolig tur som bara fick en buckla i skelettet och inte en spricka eller helt brutet. I och med bucklan fick jag hjälp att inse att jag ska ta det lugnt. Jag har nämligen haft grymt svårt att lugna ner mig och finna mig i att vara sjukskriven och sitta still. Jag har nog aldrig varit helt sjukskriven förr.
Många gånger när jag haft något problem så har det känts knöligt. Och det gör det ju. Men när det löser sig är det som om en autostrada öppnas och allt faller på plats. Jag har upplevt det förut och jag fick samma känsla igen, i måndags, när allt löste sig. Det är fantastiskt!
Kommentera det här inlägget