I år har vi firat vår 10:e Tysklandsresa. I år kändes det som att komma hem; roligt att träffa Pfarrer Reinhard Witte, roligt att komma till vårt härbärge, roligt att öva våra sånger, så otroligt roligt att än en gång packa bilarna tillsammans med våra supermammor I och H och ge sig ut på vägarna. Men lite trött är jag allt, sitter här och kämpar med ögonlocken.

I år sjöng vi på ett alldeles nytt ställe, nämligen Katholiche Kirche i Barth. Det var en förtjusande stor liten kyrka, alldeles bredvid Schiffengrab låg den. På utsidan såg den stor ut men på insidan gjorde den ett litet intryck, dvs ett väldigt varmt och nära intryck trots volymen. Akustiken var alldeles fantastisk. Sången steg så vackert upp under taket.

De hade också en väldigt effektiv golv-värme vilken fördes in i kyrkan via golvfläktar.

Den var så effektiv att alla ljusen smälte och stearinet rann…. det rann och rann och efter konserten såg jag hur det runnit i stackars Lucia´s ansikte. Det såg ut som stora tåreflöden som runnit nerför hennes kinder. De flesta får stearin i håret, men här rann det ner i ansiktet. Denna tappra Lucia lät det rinna, hon skyddade sig alls icke med händerna. Snacka om tålig flicka!!! I dunklet som rådde i lokalen såg det ut som om det var Lucias tårar som etsat sig fast.

Att vara lucia är ingen dans på rosor. Kronan kan göra ont på huvudet, ljusen tar syret, körsångare svimmar och vinglar och mår illa, men ändå står de där år efter år. Jag tycker de är små hjältar, faktiskt, som trots syre-krävande ljus i händerna ändå sjunger så vackert för oss alla. I Tyskland är det ofta svinkallt i kyrkorna vilket förvisso gör det lite lättare, eftersom kylan håller huvudet kallt. Alla var vi rejält preparerade med många lager kläder under.

I veckan väntar ytterligare ett lucia-tåg för min ungdomskör, samt ett annat med Juniorkören. Förr hade vi konserten tillsammans, men det blev så trångt i kyrkan, så sen ett par år tillbaka får de ha vars ett tåg. Dessutom är det julkonsert med Hyllie gospel.

Konserterna är snyggt utspridda med en dag emellan. Det känns finemang. Det är så otroligt viktigt att planera med luft i almancackan… så mycket det går, i alla fall.

Nu tror jag bestämt att sömnen knackar på, lika bra att kapitulera.

Tack för idag, tack för en underbar, vanlig dag.