Såhär i senaste december kan jag äntligen samla mina tankar. Det har varit en fantastisk månad. Lite grann är det med skräckblandad förtjusning som jag traskar in i advent eftersom det är en sån jätte-anhopning med konserter och lucia-tåg och advents-mässor. Första utmaningen var Lucia-turnén till Tyskland. Hela den veckan var jag lugn som en filbunke. Jag hade hela tiden en känsla av: ”Oh, så roligt detta ska bli!” Jag hade koll på alla grejer som skulle med – gamla listor som bara skulle checkas av – och framför allt visste jag att jag hade en ungdomskör som kunde prestera. De klingade så fint och jag var så tillfreds med tingens tillstånd.
Mina körmammor som åkte med – mamma I och mamma H, vilka allmänt går under benämningen Supermammorna – var som vanligt så välplanerade och positiva så allting kändes bara bra.
Vi gjorde en liten för-trevare i konsertväg redan på tisdagen efter första advent. Vi skulle sjunga för Bröstcancerföreningens julbord. Hela den dagen blev ett under i logistik; I vanliga fall har jag Juniorkörövning kl 17-18. Inget konstigt. Eftersom jag skulle till Tyskland på torsdagen just den veckan flyttade jag Hyllie Gospels körövning till samma dag, dvs tisdagen kl 19-21. Inget konstigt det heller. Jag skulle ha en hel timmes paus. Bra planerat. Sen fick jag frågan från Bröstcancerföreningen och jag kollade i min almanacka och där var ledigt. – Jag hade glömt skriva in den flyttade körövningen!!! När det gick upp för mig att jag dubbelbokat mig blev jag helt matt. Jag kollade med bröstcancerföreningen hur dags de ville att vi skulle sjunga. De föreslog kl 18.15, vilket ju var nästan för bra för att vara sant. Jag flyttade Juniorkörövningen till 16.30-17.30, så hann jag precis åka dit och sjunga upp ungdomskören och sjunga våra sånger i en halvtimme, och sen hann jag precis tillbaka till klockan 19 och nästa körövning. Min käre make stod i givakt den dagen och hämtade mig och lämnade mig både dit och tillbaka till kyrkan.
Dessutom visade sig min ungdomskör från sin allra allra bästa sida i fråga om logistik. Vi träffades nämligen nere i foajén på stället som vi skulle sjunga. Konserten var i restaurangen 2 trappor upp. Jag hade varit där tidigare på dagen och ställt in min synt och min nyckelharpa. Vi samlades allihop och så skulle vi upp i restaurangen för att se hur det såg ut. När hissdören öppnades möttes vi av en fullproppad hall med julbords-hungriga damer. Där var så mycket folk så jag vände i dörren och åkte ner i hissen igen. Några stycken hade tagit trapporna och jag tänkte att: ”de kommer väl ner igen”. Det dröjde ganska länge innan de kom för de hade trängt sig in i restaurangen bland alla hungriga damer och tagit sig fram till hörnet med mina instrument, de packade upp synten och gjorde den spelklar, likaså min nyckelharpa och min altflöjt. Så när vi kom upp allihop för att börja sjunga så var allt serverat av mina ungdomar. Vi sjöng våra sånger och fick godis-påsar som tack, och så fort vi sjungit sista tonen så tar mina ungdomar tag igen och packar ner synt, flöjt och nyckelharpa. På 7 minuter var vi klara och kunde gå därifrån med allt nerpackat. Jag blev så innerligt varm i hjärtat av tacksamhet för ungdomarnas effektivitet och vilja att hjälpa till. Det är frukten av alla våra resor till Tyskland där alla – ALLA – får en uppgift att hjälpa till med något.
Konserten där för bröstcancerföreningen blev lite grann ett kvitto på hur vi jobbat, och vi fick verkligen en massa cred för vår sång, såtillvida att vi blev inbokade för även nästa års julbord på stående fot.
Vår resa till Tyskland blev en lugn och fin resa. Det var roligt att komma till härbärget och träffa husmor, det var roligt att träffa Pfarrer Witte och det var roligt att komma till en – för oss – helt ny kyrka – Katholiche kirche i Barth – och det var roligt att komma till bekanta kyrkor sen innan. Konserten i första kyrkan gick bäst. Där var en underbar akustik och bra ruljangs i syreförsörjningen i kyrkan. Sången blev helt underbart bra. 
I stora stenkyrkan, som brukar vara höjdpunkten, hände sig att 3-4 barn sprang framför och även in i lucia-tåget. Detta tog fokus från oss allihop och vi vågade inte riktigt ryta ifrån till föräldrarna utan försökte prestera ändå. Det var ganska kämpigt, men mina ungdomar var superrediga trots barnen. Allt som allt sjöng vi tre lucia-konserter i tre olika kyrkor och dessutom var vi med på gudstjänsten i Prerow Seemanskirche på söndagmorgonen innan vi åkte iväg till båten i Sassnitz.
Det var tionde året som vi var iväg och det har varit fantastiska år. Många av dem har varit med alla år, och framför allt har våra supermammor varit med varje år. Det är fantastiskt. Så roligt vi haft och så mycket som hänt. Alla dessa resor har präglat oss alla väldigt mycket. Jag är så tacksam för allt roligt och allt jobbigt – t.ex stormen Sven, Gud ske pris att vi överlevde, eller det året som jag hade feber hela resan – som vi har härdat ut tillsammans och som sen har stärkt gruppen.
När vi kom hem hade vi vårt eget lucia-tåg i Hyllie kyrka. Sen var dessutom Ungdomskören med på Hyllie gospels julkonsert och sjöng dels tillsammans, dels en sång själv. Roligt med samarbete!!!
På resan hem från Tyskland hade vi bokat ett konferens-rum och det är alltid samma förnöjsamma lugn som råder. Alla sitter och pysslar med sitt – pluggar, syr, läser, lyssnar på musik i lurar, skriver julkort… Dessutom gör alla en utvärdering av vår resa som jag kan ta med mig inför nästa år. Förslag på nya sånger dyker alltid upp vilket borgar för nya djärva mål och jag får energi att ta tag igen. Visserligen har jag energi för egen del, men jag blir så glad över alla idéer!
Nu är det stilla december och semestern knackar på dörren. Om några timmar är dagen slut.
Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.