Fredagar är min begravningsdag, så även idag. Det var två förrättningar som stod i agendan, dels en akt med urna, dels en begravningsgudstjänst. Till den första hade de önskat ganska mycket musik, bl. a. ”Ack Värmeland du sköna” på nyckelharpa. Det är roligt när det önskas att jag ska spela nyckelharpa, då blir jag alltid lite extra glad. Jag övade igenom sången och tänkte att ”den kan jag ju”. Sen började jag fundera på varför det inte finns en så vacker skånsk sång. Det finns en väldigt vacker sång till Jämtland, till exempel, men inte till Skåne. Eller gör det det? Jag kan ingen. ”Hönsafötter och gulerötter” kvalar icke in som vacker skånsk visa. Jaja, jag spelade så grannt jag kunde och fick mycket uppskattning tillbaka efteråt.

Men det mest fantastiska med den första förrättningen var samtalet efteråt med ett solistpar. De sjöng båda två och den ena spelade gitarr. De satt precis framför orgeln under hela gudstjänsten. Efteråt säger han att det var helt fantastiskt att sitta där och sjunga med orgeln i ryggen. Han uppskattade när jag bytte ackord i de sista verserna och han uppskattade när jag ökade på klangmassan efterhand i verserna. Han tyckte orgeln var så perfekt gjord för rummet. Han har helt rätt. Min företrädare, Rolf Lind, lade stor vikt vid att verkligen anpassa instrumentet efter rummet och han gjorde ett jättebra jobb. Så roligt när det noteras av en gudstjänstbesökare.

Lunchen intogs tillsammans med min familj och det var helt underbart att äta tillsammans.

Inför eftermiddagens begravning hade jag blivit kontaktad av en anhörig som ville sjunga. Vi avtalade tid och den anhöriga lät mig veta att hon varit med i min kör, men jag kände inte igen namnet. Förnamnet kände jag så klart igen och visste några stycken. I bilen på väg tillbaka till kyrkan tänkte jag på en sång av Astrid Lindgren som jag vet att en flicka med just det förnamnet sjöng, och mycket riktigt, det var samma flicka. Det blev en återseendets glädje av stora mått. Vi övade igenom sången och fick ordning på verser och mellanspel.

Begravningen blev fin, flickan sjöng med sin blick stint fästad i min. Det är något alldeles speciellt när samspelet blir så in i märgen viktigt – samspelet och kontakten och leendet. När den anhöriga griper tag i min blick för att hålla sorg och ledsenhet på avstånd så att sången ska gå riktigt bra. Sången gick riktigt bra!

En annan detalj som jag bara måste berätta är psalmvalet. Det var de vanliga psalmerna först och sist, men i mitten hade de önskat ps nr 333, ”Änglarna sjunger i himlen” som vi alltid hade i mässorna för små och stora. När vi övat klart så frågade jag flickan ifall jag skulle spela den så som jag brukar, i B-moll och med en höjning till d-moll till fjärde versen. Det är en rejäl höjning, inget halvt eller helt tonsteg utan en liten ters. Jättehögt blir det till slutet. ”Ja, spela så som du brukar” sa tösen. Och så log hon stort. Jag spelade så som jag brukade och det kändes alldeles ljuvligt i mitt hjärta. De anhöriga såg lite förskräckta ut, men tösen och modern log som små solar.

Sen åkte jag hem och gick en riktigt lång runda med hunden innan vi kunde äta middag ute i solen på gräsmattan. Vi grillade och inte allt kött blev bränt bara lite grann. Kvällen avslutades framför tv´n med Falkenbergs-revyn, jag skrattade så jag tjöt.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.