Efter en proppfull och lång dag kom jag hem kring kl 22-tiden. Huvudet vimlar av tankar. Försöker sjunka in i tystnaden och genomströmmas av densamma, men det går inget vidare. Tankarna far kors och tvärs och upp och ner och hit och dit.

Dagen idag inleddes av att jag satte mig och skrev lite noter – givetvis efter morgonpromenaden med hunden. Det tog lite längre tid att skriva noterna eftersom musik-programmet uppdaterats och förändrats lite grann och det tog en stund innan jag fick notsystemet att se ut som jag ville. Jag blev ganska rejält frustrerad över att inte ens kunna börja skriva mina noter, utan blev tvungen att klura ut hur programmet funkade, trots att jag använt programmet i flera år!!!! Liksom fel fokus direkt. I alla fall så hittade jag rätt och blev klar, men det tog lång tid, nästan 2 timmar. Sen fick jag ta en tur till med hunden för att rensa hjärnan, blev helt trött av allt tänkande.

Solen sken och det var perfekt att göra mitt korta yoga-pass i trädgården. Varmt och skönt. Jag blev rejält nöjd som lyckades ta mig samman och göra min träning. Livsviktigt, faktiskt.

Jag hoppade in i duschen och kom iväg till begravning nummer 1 på Limhamns kyrkogård. Den gick fint, och det var inga konstigheter. Lunchen intogs med maken på stam-stället och där hade stressen hunnit ikapp mig igen, eftersom jag inte var riktigt klar över vad jag skulle spela på begravning nummer 2. Jag hade fått besked om att de önskade något av Topelius… jag vet bestämt att han har gjort Julvisa tillsammans med Sibelius, men det är inte riktigt säsong för den sången… Sen hade jag också fått veta att något finskt kunde gå lika bra, så jag hade övat in Skogsblommor på mitt dragspel. Men det skavde lite grann det där med Topelius, han har inte alls varit inblandad i Skogsblommor… Jag googlade och fick fram ”Kom hör min vackra visa”. Den är ju fin, och jag beslutade mig för att den skulle jag spela, men det är en sån där sång som jag kan början på, men har aldrig spelat den efter noter och mitt-delen hade jag absolut ingen koll på. Alltså blev det till att googla och lyssna och notera lite så jag kunde spela efter minnet. Men jag hade inte såå mycket tid för detta så jag behövde komma till mitt skrivbord. När jag satte in dragspelet i sakristian så mötte jag de anhöriga och då undrade de ifall det var jag som var musikern, vilket ju stämde och då undrade de ifall jag kunde spela ”Kom hör min vackra visa” – de hade glömt bort vad sången hette när de pratade med min präst. Jag blev ju mäkta nöjd med att de ville höra just den som jag tänkte spela. Enkelt och bra. Jag hastade upp på mitt arbetsrum och fick koll på alla toner. ”Kom hör min vackra visa” fick inleda gudstjänsten och sen spelade jag ”Skogsblommor” under avskedet och det blev hur fint som helst.

Där och då var jag egentligen helt färdig för denna dagen. Anspänningen och stressen tog ut sin rätt. Men min dag var på inget sätt över så det var bara att hämta en kopp kaffe och ta nya tag. Ungdomskören skulle ha sin sista träff inför sommarlovet klockan halv sex och glasspinnar och fika skulle vara på plats, tillika årsmötes-handlingar som vi även bestämt att klara av. Sen skulle jag dessutom ha knytkalas med Hyllie gospel, men jag tyckte jag hade planerat det bra med en halvtimme emellan… problemet var bara att jag sagt fel tid till ungdomskören. En alldeles ny körsångare hade fått rätt tid, så flickan kom och såg något undrande ut över att hon var ensam. Jag var också undrande och hade då inte insett att jag skrivit fel tid i sms-et till kören. I alla fall, det var en kavat flicka, vi gjorde en röst-koll på henne och sen sjöng vi igenom de sångerna som jag tänker att vi ska ha aktuella till hösten. Det var riktigt roligt, hon kom igång fint. Något ovan vid att sjunga i huvud-klang, men hon vande sig snabbt och satte tonerna jättefint!

Klockan 18.20 började kören droppa in och då gick det upp för mig att jag sagt helt fel tid. Så tokigt! I alla fall, de är luttrade sammanträdes-rävar, vi hann med hela årsmötet och dessutom lite resonemang kring höstens planer. Det är så fantastiskt när man tänker tillsammans – jag blir alltid lika glad när jag hör alla möjligheter som finns, alla möjligheter som dyker upp när man lyfter tankar och idéer. Jag skrev så pennan glödde och känner mig glad och full av tillförsikt inför hösten.

Knytkalaset med Hyllie Gospel blev knök-tjockt med mat och sånger och film och frågesport. Alla hade med så fantastiskt god mat och vi sjöng ett par vanliga allsånger – mina favoriter ”Calle Schewens vals” och ”Ta mig till havet” med dragspel och snygga basgångar – sen dessutom lite försmak på sånger som ska sjungas till hösten. Jag hade tänkt att vi skulle hinna 2 sånger, men det blev bara 1. Det blev en massa bra saker dryftade och det är vackert så. Maten var supergod och frågesporten var kul!! Sen var det en massa att plocka undan men när man är många går det undan!

Nattens ljuspunkter

En annan ljuspunkt

Jaha, då kommer vi till det här med att dricka tystnaden. Jag läste texten för ett par månader sen och blev så förundrad över att det är positivt med nattens vaka och tystnaden och mörkret. Jag har alltid varit inställd på att sömnlöshet är inte bra. Man SKA sova. Om man nu till äventyrs inte somnar så kör som sagt alla tankar runt i huvudet och någon tystnad är ingenstans att lyssna på. Hur tar man bort alla tankar som bråkar? Hur fokuserar man på tystnaden?  Med hjälp av andningen? Ja så kan det ju vara… Jag har i några veckor försökt fokusera på just den texten som handlar om nattens vaka och att dricka tystnaden – att memorera den och läsa den om och om igen i mitt inre… fast då är det ju inte tyst i mitt inre. Då är det ju den texten som vevas om och om igen. Jag tror faktiskt att det aldrig varit tyst i mitt inre. Ända sen jag var liten har jag haft ett litet sus som låter i skallen. Jag minns så väl när jag noterade suset för första gången, vet inte alls hur gammal jag var.

Jag undrar just om det någonsin kommer att bli tyst i mitt inre. Antingen är det tankar, eller musik som är igång inombords. Om jag lyckas hitta min inre tystnad så kan jag höra allt annat också, andra människor och kanske Gud, säger Dom Helder Camara. Min inre tystnad. Finns den? Just inatt var det inte så mycket tystnad för det har åskat och regnat igen, men nu verkar det ha lugnat sig… Men tänk om jag inte hittar Gud i tystnaden. Jag kanske hittar Gud någon annanstans… eller är det Gud som hittar mig?

Jag har skrivit av mig alla miljoner tankar och nu kanske jag kan somna. Eller leta efter min inre tystnad…

Hur texten är? Jo, såhär:

”Om inte du gav mig nåden att under nattens vaka få dricka tystnaden,
sjunka in i den,
genomströmmas av den,
hur skulle jag då kunna bevara den inre tystnaden?
Utan den skulle man inte höra vare sig människorna
eller dig, Herre.” Dom Helder Camara