Nu är det drygt tre månader sen jag hade mitt sista migränanfall. Det var den 15 juli och det minns jag absolut eftersom det var den dagen vi skulle flyga till Manchester. Jag vaknade klockan fem med världens dunder-migrän och staplade upp och intog medicin. Flygresan överlevdes och sen hade jag ont i kroppen i tre dagar. Så här efteråt förstår jag att det onda berodde på kaffe-abstinens. Tänk att jag druckit kaffe nästan hela livet och haft migrän nästan hela livet. Jag älskar kaffe, men har insett att jag inte kan dricka denna dryck i rimliga mängder och alltså har jag uteslutit den helt och hållet. Och bara detta att vara migrän-fri är alldeles, alldeles underbart.

Idag har jag spelat på två begravningar i Uppståndelsens kapell. Jag och min präst satt och språkades vid mellan begravningarna när jag kom på att jag som av en händelse hade två biskvier i min väska. Jag hämtade genast dessa och vi kalasade tillsammans och fick lite ny energi inför begravning nummer två.

Efter begravning nummer två gav jag mig iväg på min cykel och jag stannade till hos min lärare från musikhögskolan. Han bor på vägen från kapellen och jag visste att det var hans födelsedag idag så jag åkte dit med vars en biskvi till oss också att kalasa på. Besöket var fantastiskt, precis som det alltid är att få prata med honom. Bara att höra honom utgjuta sig om psalmspel och text och taktart och tonart är som ljuv musik. Det finns inte mycket som går upp mot ett sådant samtal. Nu blev inte biskvierna uppätna, de hade ätit kakor hela dagen och jag hade ju precis tryckt i mig en tillsammans med min präst. Jubilarens hustru och syster var också hemma och vi satt tillsammans allihop. Så utomordentligt trevligt! De mindes båda två mammas kola-tårta som jag alltid brukade ha med mig till honom för att fira hans födelsedag. Så roligt att höra!!!

Nu är det fredag-kväll och helgen stundar med kördag i morgon och mässa på söndag med ungdomskörs-sång. En riktig kyrkomusiker-helg.

Min nya faiblesse i livet är att rita mönster. Jag sitter med min passare och bly-stift och ritar och ritar och ritar. Sen när jag ritat alla cirklar och linjer och förstärkt de konturer jag vill ha så är det ett evigt suddande. Rader-gummit är min bästa vän. Sen när jag suddat klart vidtar målningen. Så vansinnigt roligt!! Så roligt att göra alla mönsterna själv, så otroligt roligt att sen blanda färg och kombinera färgerna. När jag sen är klar kan jag titta på dessa mönster i evighet och jag blir så lycklig av att titta på dem. Fascinerande. Det är samma lycka som när jag gjort flätor i dotterns hår, jag kan titta på dessa i evighet och bara vara glad över det fina mönstret.

Har man lite att vara glad åt har man mycket att vara glad åt.

Orosmomentet för stunden är min miserabla sömn. Jag kan mycket väl vakna klockan halv tre på natten och vara klarvaken. Det oroar mig en hel del. I förra veckan stannade jag hemma från jobb för att vila. Det är inte bra. I tisdags gick jag och jobbade trots att jag var frusen och eländig. Den kvällen somnade jag klockan 21 i ren utmattning. Det är så illa så jag beställt läkartid för remiss till sömn-centrum. Det är bra.

Vad i övrigt är så tycker jag att hösten är helt ljuvlig. Jag kan gå ute och bara bli lycklig av ljuset och färgerna och diset. Och så är jag så nöjd med att ha börjat skriva igen!! Älskar ju detta!!

I förmiddags fick jag komma hem till min kompis på en liten fika. Det var så mysigt att sitta och tänka tillsammans och resonera. Jag påminde om när vi var unga och gick gymnasiet och hade flyttat till Ystad. Då kände hon sig lite ensam i sin nya lägenhet så jag tog med mig täcke och kudde och kvistade över så att första natten i nya lägenheten inte skulle bli så läskig. Tänk, nästan 40 år sen.

Nu ska jag fira fredagskväll.
Tack för denna dag såhär långt. Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.