I år var vi 18 stycken som gav oss iväg i fredags morse för 10 dagar sen. Resan dit gick problemfritt och vi traskade genast iväg till favvis-puben längre ner i gatan. Nästan alla åt fish and chips, men jag o Nisse som är gluten-allergiska fick vackert hålla oss till bakad potatis med tonfisk. Fast det var också gott.

Så fort vi var mätta traskade vi tillbaka till hotellet och övade. Vi fick låna det största konferensrummet och satte genast fart. Där fanns inget piano så det blev riktigt grundligt och bra övat. Vi höll på i 2 timmar och 10 minuter!!! Snacka om tålig kör. Vi tog om och tog om och tog om. Oförtrutet.

Middag intogs på hotellet och framåt kvällen traskade vi över gatan till den andra puben. Det blev dock en stilla kväll för oss alla då en lång lördag väntade.

Lördagen var stora workshop-dagen. Vi sjöng koncentrerat mellan klockan 10 och 17. Så roligt och intensivt!

Efter kvällsmaten var det samling på Nadjas och Nadines rum. Jag tog med mig mina cashewnötter och traskade iväg. Efter en stund hade alla 18 lyckats tränga sig in på deras lilla lilla dubbelrum. Vi satt överallt där det gick att sitta. Och så började vi sjunga. Vi sjöng och sjöng allt vad vi kom på. Det var så himla roligt. Vi drog igenom alla afrikanska sånger vi kan och sen gick vi över till Välsignelsen och när vi ändå var i farten tog vi även Ave Maria av Beyoncé. Vi hann även med lite Lasse Berghagen och lite andra lösa låtar. Det blev mycket skratt och flams och även lite allvar i den fina sångerna. Så roligt när allt ryms!

Efter ett tag var det dags att traska till puben på andra sidan gatan, dit alla körsångare var bjudna för en riktig ”get-together”-kväll. Puben var knöka-full på körsångare, såklart. Vi lyckades ta oss in och få något att dricka. Vi drogs in mot rummet där Wayne, vår workshopledare, satt. Efter ett tag var det någon som fick upp honom och så var sången i full gång. Vi sjöng Hallelujah från dagens workshop och någon sång till. Sen tog vi med Wayne en sång som vi hört hans kör sjunga och som vi också övat in, och så tog vi ”vår” Higher and higher. Det var en ren fröjd att se alla glada ansikten och höra sången som flödade.

När min röst började tryta fann jag det för gott att dra mig tillbaka till mitt rum.

Söndagen var relativt lugn såtillvida att vi hade ledigt hela förmiddagen, så vi lånade ett konferensrum och övade själva i en timme ungefär. Så nyttigt och bra.
Lunchen intogs tidigt och vi blev hämtade med buss för att skjutsas till ”vår” konserthall. Det var soundcheck direkt för vår del. Som alltid blir det lite stressigt med hur vi ska stå och om vi hör varandra eller inte. Vi sjöng igenom alla sångerna med den fantastiska kompgruppen som var där. En ren fröjd med så proffsigt komp! Efteråt gick vi igenom vad som kunde göras bättre inför kvällens konsert.

Resten av eftermiddagen ägnades åt workshop och genrep av alla låtar med storkören.

Hela denna helg har jag inombords grunnat på en text-rad som vi sjöng i en av sångerna. Texten var så här: ”I feel like i can make it” och denna rad påminner enormt mycket om en annan rad i en annan sång av samma kompositör (Kirk Franklin). Den andra textraden är så här: ”I know that I can make it”. Jag tänkte intensivt hela helgen, och på söndags-eftermiddagen kom jag på det. Sången heter ”My life is in your hands” och vid kvällsmaten fann jag en ensam flygel i ett hörn av det ena mat-rummet. Jag satte mig och spelade ur minnet och sjöng lite svagt för mig själv. När jag reste mig upp fick jag en liten applåd av de 5 personer som befann sig i rummet och den ena tjejen log stort mot mig så jag gick dit och berättade om textraden jag kommit på. Tjejen kunde sången ”My life is in your hand” och hon började sjunga och vi sjöng tillsammans. Hon tog alt-stämman och jag kunde lägga sopranstämman på hennes sång. Det blev så fint, och sången kom till mig som en liten hjälp, som ett bönesvar i livets villervalla. Ett alldeles eget hallelujah-moment delat med denna okända tjej. Jag gav henne en stor kram och sen gick jag iväg för att förbereda mig inför konserten.

Konserten tog tre timmar!! Den första timmen ägnades åt de körer som ville sjunga själva, vilket var vi och fyra andra körer. Vår konsert-del gick alldeles lysande. Det var så roligt! Vi gick ut därifrån mycket glada och stolta. Efter hela långa konserten började kompet spela en sång under tiden som alla körsångarna tog sig av scenen, och glädjen blev stor när vi insåg att de spelade vår samba ”Chili con carne”, skriven av Anders Edenroth i The Real Group. Vi samlades mitt på scenen och sjöng med. Så roligt! Varje år när vi är i Manchester och sjunger har vi sjungit åtminstone 1 svensk sång och detta året blev det alltså en sång av Edenroth.

Efter konserten gick vi allihop till puben för att äta och vi var hungriga! Så himla gott! Vi satt länge, länge kvar.

Måndagen ägnades åt shopping och fotbollsmuseum inne i Manchester. Själv gick jag till det fina caféet vid katedralen och tog en kopp te. Min shopping-nerv var inte riktigt i bruk för dagen. Hemresan gick snabbt, vi hade medvind och flög in den halvtimmen som flyget var försenat. Fantastiskt.

Nu när vi varit hemma en vecka sitter jag här och funderar över hur roligt det är när gruppen ger sig iväg tillsammans och utvecklas i rasande fart bara på några dagar, och hur svårt det är att sammanfoga det med gruppen som varit hemma, dvs de övriga 12 som inte var med. Hur får man de övriga med på tåget? Svår ekvation. Samtidigt är det nog bara att köra vidare och fortsätta nöta och aldrig ge upp. Jobba, jobba, jobba och se till att de som är med på kör-tåget också vill jobba. Då blir det finemang!

Tack alla som gjort vår resa möjlig! Tack käre make som roddade med flygbiljetterna, och tack Nisse tenor som höll ordning på alla papper! Och tack kära kör som åkte med!