I onsdags hade vi pastoral i vår stora kyrka i församlingen och vi var samlade där allihopa. Vi skulle ta tag i processen kring vårt arbetslag. Vi höll på hela förmiddagen och pratade och tänkte och klurade tillsammans. Vid lunch-tid åt vi allihop, det var beställt via catering till kyrkan. Jättegott var det! Solen sken och vi gick utomhus med vår kaka och vårt kaffe/te.

Eftermiddagen var vikt åt kamera-utbildning. Allihop skulle vi samlas för att lära oss hur den nya kameran fungerar. Den ska användas för att live-sända våra gudstjänster och det kändes angeläget att lära oss detta.

Men innan denna utbildning skulle jag bara vila lite. Jag var bombis på att kamera-utbildningen var på samma ställe som vi var på, så jag sökte upp en soffa för att bara blunda lite. Jag ställde klockan på ringning och lade mig till ro. Kl 14 ringde klockan och då märkte jag att någon lagt en filt över mig. Denna handling fyllde mig med en sån glädje och värme. Tänk att någon gick och hämtade en filt och lade på mig! Vilken omsorg! Jag har ingen aning om vem det var men jag uppskattar detta något så enormt. Stort tack!

Jag vek ihop filten och lade tillbaka kudden på rätt plats och gav mig iväg för att hitta kamera-utbildningen. Hela kyrkan var tom på folk så jag ringde och frågade och naturligtvis skulle vi vara i andra kyrkan, så det var bara till att samla ihop alla grejer och ge sig iväg på cykeln. Jag kom en kvart för sent, men det gjorde inget för de hade inte kommit så långt.

Instruktionerna tog fart och vi insåg ganska snabbt att det var rejält avancerat och inget som 14 pers kunde sätta sig in i så där på studs. Vi gick istället igenom hur vi ska fortsätta med våra live-sända gudstjänster och efter en stund kunde vi avvika.

Sen pandemins inträde har vårt tekniska kunnande avancerat rejält, och ändå står vi bara i början. Men oavsett hur mycket teknik vi måste ta till, eller lära oss, så hoppas jag att vi aldrig slutar lägga en filt på den som somnat. Det är omsorg!

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!