Ibland sker de fantastiska mötena när man minst anar det.
Det var i fredags när vi skulle ha begravning i kapellet. Jag satt vid orgeln och övade lite grann. Helt plötsligt kliver det in en liten kille i 7-årsåldern bakom skranket (orgelns står bakom ett skrank, längst ner i kapellet). ”Hej” säger han. ”Hej” säger jag. Jag ber honom komma fram och han tittar på orgelns pedaler och spelbord. Han tycker piporna är stora, ”Varför är de så stora?” Jag sa att det var för att det ska låta mycket så att folk vågar sjunga med. ”Varför står det fot där?” säger han och pekar på ett register-andrag. Jag visar på min fot
och förklarar det gamla längd-måttet. Sen tittar han på cd-spelaren och sen kollar han in kameran och frågar varför där är en kamera. Jag berättar om kontrollrummet där man kan se begravningen och att ibland måste begravnings-entreprenören se där.
Han går ut i kapellet och sätter sig ensam längst fram. Alla de andra står utanför i solen. ”Du där uppe!” ropar han. Jag kliver fram till skranket och svarar ”Ja?”. ”kan du spela Kristus” ”Äh, Kristus? Vad är det?” så ser jag att han sitter med en psalmbok i handen. ”Ser du något nummer?” frågar jag. ”Ja, nummer 37”. ”Åh, Kristus är världens ljus! Ja, den kan jag spela!” säger jag. Jag spelar igenom hela psalmen och den lilla killen klappar i händerna väldigt förtjust. Sen frågar han om jag kan nr 35 ”Din spira Jesus sträckes ut”, den kan jag också så jag spelar, och han klappar lika förtjust. Han bläddrar vidare och frågar om jag kan nr 179 ”Morgon mellan fjällen” – japp, den kan jag och jag spelar och ler. Han applåderar igen och jag kliver fram till skranket för att vänta på nästa uppdrag. Då ser jag en anhörig komma in och lite grann skälla på pojken och säga att han får inte klappa på det där sättet. Då ser jag hur begravnings-entreprenören ler och berättar för den anhöriga vad han håller på med. Då ler hon och vänder sig om och går ut igen. Han ber mig spela en sång till och sen börjar det bli dags för begravningen. De anhöriga kommer in och vi avbryter.
Just I fredags hade de anhöriga önskat att jag skulle spela Schuberts ”Ave Maria” på orgel. Jag började öva med mina gympa-skor på och insåg att orgelns taster – pedal-tangenter – är så speciella så de var svåra att pricka, det behövs verkligen tåtopps-känsla för att spela rätt. Tåtopps-känslan svek inte, utan jag spelade perfekt. Helt härligt!
Begravningen förflöt som vanligt, fint och stilla och när jag gick därifrån var jag varm i hjärtat av mötet med den lilla grabben. Så roligt vi hade.
Lämna ett svar