Igår var projektet för dagen att börja sy en kjol till min folkdräkt, en sommarkjol så jag ska slippa stora varma jättekjolen. Vi klippte tyg, jag och maken. Jag skulle ta ett gammalt lakan för ändamålet, men alla våra gamla lakan är helt grådaskiga av alla hundar som alla år legat i sängarna, så vi fick köpa ett nytt lakan.

När paketet öppnats och kollats fann jag att nya lakan är alldeles för tunna och genomskinliga. Inte alls som gamla lakan.

Vi for in till stora staden Simrishamn och åt lunch på en förtjusande fisk-restaurang som även hade försäljning över disk, och sen tog vi oss in mot stadskärnan. Där åt vi en glass vid strand-kanten – fjuttiga små kulor, två stycken för 48 (!) kronor. Glassen var i alla fall god och sen traskade vi in mot torget och kollade i tygaffären som mycket riktigt hade hederlig gammal lakansväv. Jag fick med mig lämplig längd och sen for vi hem igen.

Klockan 14 skulle jag få hjälp med mätning och nålning av experten AM som mycket generöst bad mig komma hem till henne. Jag for dit och häpnade över hennes ateljé som var full med etsningar och fantastiska tavlor. Där var dessutom väldigt svalt och skönt inne. Jag fick se hur hon gjort med en liknande sommarklänning och sen mätte vi och nålade på min egen skjorta och så for jag hem.

Väl hemma fann jag att jag glömt min telefon. Jag for tillbaka direkt, men då var där alldeles tomt i ateljén och jag hittade ingen alls någonstans trots att jag gick runt och letade och ropade. Jag fick åka hem igen och så ringde jag upp henne (från min jobb-telefon).

Nä, hon hade inte sett någon telefon. Vi kom fram till att jag skulle ringa upp min telefon. Då satte jag mig i bilen igen och tänkte att jag ringer när jag kommer dit. Precis när jag kör in framför huset så tittar AM fram i dörren – en sån där halvdörr som är vanlig i gamla stall och där hästarna kan titta ut. Där tittade AM ut och höll upp sin hand med min telefon. Ojojoj så glad jag blev när jag såg henne. Och precis som tant Berg höll upp Lottas armband – i Astrid Lindgrens bok ”Lotta lär sig cykla” – så höll AM upp min telefon. Naturligtvis hade jag både körkort och bankkort i densamma så det kändes synnerligen viktigt att hitta den. Dessutom är telefonen helt ny!

I alla fall så var det en så otroligt kär syn. En glad upphitteska och en ännu gladare ägare. Missmodet seglade iväg och friden återfann sig i mitt bröst.

Sen for jag hem för att börja sy. Det gick ganska bra ända tills jag kom till rynksömmen. Jag kunde inte ändra inställningarna i maskinen – makens gamla Husqvarna- maskin. En sån där jättegammal grön från 60-talet, riktig kvalitet! – så jag räknade ut att den behövde lämnas in på service (efter viss konsultation via Facebook). I dag for vi in till Malmö och lämnade den på Gregers Sy och sen for vi hem till min kompis för att fika och hämta min egen symaskin.

Jag fick min Husqvarna-maskin av mamma för kanske 35 år sen, jag tror att jag och min syster fick vars en likadan. Jag sydde massor med kläder till Linnéa på denna maskin och idag var det helt fantastiskt att bli så glad av att ha min gamla maskin igen. Jag hade ingen aning om att jag och min symaskin är så himmelens bundis. Men det är vi!!

Nu är kjolen sydd och ska bara fållas upp. Det får bli ett projekt för helgen.

Tack för idag, tackl för en underbar vanlig dag!