Övermodig? Jag?
För tre veckor sen fick jag en ny höft. Läkeprocessen har gått finemang och nu får jag själv byta plåster. Alvedon är ett minne blott och solen lyser.
Förra veckan lyste solen så mycket så jag sa: ”Jag kan komma tillbaka till jobbet på halvtid, eller så”. Så nu i veckan var det då dags. I måndags gick det finemang, jag hade en stilla körövning på kvällen. Riktigt roligt, dessutom. När vi kom hem var det lite kallt i vårt hus så vi bestämde att tända en brasa. Och där satt vi länge, länge och tittade in i lågorna. Det var så fint och varmt och skönt och jag satt med min spinnande katt i knät och bara mådde bra.
Igår vaknade jag och insåg att Lars skulle iväg till Malmö för att jobba. Detta innebar då att jag själv skulle gå ut med hunden vid tio-tiden, sen ta en dusch, sen GÅ SJÄLV till jobbet (jag får inte köra bil förrän i november), spela på sopplunchen och äta lite, sen SJÄLV GÅ hem igen och sen ut med hunden direkt. Helt plötsligt blev sopplunchen ett oöverstigligt berg.
Jag ringde min präst som var lugnet själv och lät meddela att hon klarade sig själv och absolut inte satt i sjön.
Jag gick min lilla korta runda med hunden, tog en dusch, en liten macka och sen lade jag mig att sova. Sov gott till halv två och då gick jag ut ytterligare en kort runda med hunden, sen kunde jag äntligen få i mig lite lunch.
Framåt kvällen hade jag messenger-kontakt med kollegan min och hon lovade ta sopplunchen nästa vecka. Jag blev så lättad att gråten vällde fram. Oj, vad jag grät. Maken kom och höll mig i handen. Sen sov jag hela kvällen, ända till 00.45, så det var bara att gå upp och borsta tänderna och somna igen.
Just igår var det väldigt uppenbart hur skör jag är, trots att jag tycker att allt går så rasande bra. Dagen igår blev ett sorts riktmärke för mig: skynda långsamt, ta det försiktigt, gör bara det du tror är rimligt. Börja försiktigt. Lägg på efterhand när du märker att det bär.
Gode Gud, ge mig tålamod, men fort!
Amen.
Lämna ett svar