I flera veckor, ja månader, har allt varit bra. Jag jobbade mycket i augusti/september och sen har jag haft lite lugnare i 2-3 veckor och jag har varit väldigt nöjd med både arbete och vila. Så igår smög sig obehaget på. Det började nog redan tidigt på morgonen, men jag tog inte riktigt notis om känslan. Jag åt frukost hemma med maken och gick med Åssian vanliga morgonrundan och förberedde mig för min långa dag; Jag skulle ha min orgelelev på eftermiddagen i kyrkan och hade planerat att öva själv både innan och efter. Sen skulle jag träffa ungdomskören på kvällen och sen skulle allt krönas av min egna sånglektion. Kul tisdag, med andra ord!! Men förmiddagen skulle först ägnas åt spel o fika med mina spelkompisar så jag gav mig iväg. Vi börjar alltid med att fika, minst en timme så vi hinner avhandla allt viktigt, och sen spelar vi, gärna länge så vi hinner med allt vi har i vår pipeline. Vi började med ett stycke av Schubert; jätte-lååååångt och jätte-svååååårt. Hur många toner som helst och det är miljoner aspekter som ska hinnas ta hänsyn till och lyssnas in. Riktigt rolig musik men otroligt krävande. När vi satt där och övade märkte jag hur obehaget började smyga sig på, jag började kallsvettas och känna mig allmänt kymig. När vi övat klart kunde jag förnimma vad som var på gång, nämligen värsta migrän-anfallet som låg på lur. Det var bara att samla ihop alla grejer och ge sig hemåt så fort som möjligt. Jag tog först en varm dusch, satt länge i duschen och bara lät det varma vattnet lena min själ. Jag ställde in alla åtaganden för säkerhets skull och intog migränmedicin och dök i säng.

Efter två timmar vaknade jag och kände mig bättre. Jag klädde mig och satte mig vid flygeln och spelade Bach och Debussy och de Frumerie. Det är något alldeles speciellt att få bara sätta sig och försvinna iväg med musiken och bara spela och spela och spela. Spelet hjälper mig att fokusera på annat än mitt mående och jag liksom schasar iväg huvudvärken. Efter ett par timmar vid flygeln var jag hungrig och maken stack iväg och hämtade pizzor. Så gott! Jag tog mig ut med hunden på rundan runt byn och framåt kvällen klarade jag av en halvtimmes sånglektion, sen var jag helt slut.

I morse vaknade jag och tyckte att nu var nog allt bra… det var det inte. Jag var så sorgsen och trött, men jag vet inte varför jag var sorgsen. Ibland kan man tro att man är ledsen när man egentligen bara är trött. Jag bestämde mig för att det nog var så, så jag stack iväg och tränade. Träningen gick ok och jag hann i tid till morgonkaffet på jobb. Kul att fika tillsammans och sen körde jag till kyrkan för att öva orgel. Klockan 10 kom en musiker för att öva med mig inför en begravning. Vi höll på en hel timme, så roligt! Sen sa hon : ”Ska vi ta en fika?” Jag blev så makalöst glad!!! Vi gick tvärs över torget och tog vår fika och sen kunde jag gå tillbaka till kyrkan och öva igen. Då trodde jag att jag kommit ur min sorge-känsla, men icke. Jag hasade runt i mitt elände och åt lunch med maken lite senare och när vi kom hem lade jag mig och somnade som en sten. Jag vaknade efter ett par timmar och var frusen och eländig, men jag tog mig upp och gjorde en kopp te och sen satte jag mig och spelade in ljudfiler. Under tiden släppte min eländes-känsla och jag blev helt uppfylld av musiken – Otto Olssons Advent – och jag blev så glad för jag kom ihåg hela orgelsatsen trots att jag inte spelat den på 30 år eller så. Så himmelens roligt! Jag sjöng den när jag var 20 år med min första kyrkokör i Stenstorp och det är ju såklart fantastisk musik! Verkligen igenkännandets glädje!!

Nu har jag kalasat på vindruvor från trädgården och nu tror jag bestämt att jag har styrfart igen.

Tack för idag, tack för en underbar, vanlig dag.