… sa min tös, 2,5 år gammal.
Jag glömmer aldrig den stunden; jag satt i köket – vi bodde på Kroksbäck i Malmö då – och från dotterns rum till köket var det en hall på 2,5-3 meter kanske. Jag satt i köket vid köksbordet och löste korsord och så hör jag henne sucka, stånka och dunsa i hallen. Jag gick inte och kollade utan satt kvar och till slut landade min 2-åring på tröskeln till köket och sa: ”Tlött mamma. Olkal inte mel” med sitt fina lilla 2,5-års-språk – hon hade hasat på magen från tröskel till tröskel. Jag bar upp henne i famnen och sen gick vi och vilade tillsammans.
Just så känner jag idag. Jag har precis sjuk-anmält mig och meddelat mina körer och elever att jag är kass… vi som har så mycket rolig repertoar att sätta tänderna i… jag har inte tiiiiiid med detta elände!!!!!!! I november fick jag akut bronkit och den läktes medelst antibiotika, men sen dök det upp en snuva och denna har stannat kvar. I lördags började halsen krångla, allmänt kraxig och eländig och idag kändes det ännu värre och jag bara fryser. Jag ringde min HR-chef och vi kom fram till att lite vila är bra. Vårdcentralen är kontaktad och utredning startad…
Så nu ska jag vila… behövde bara skriva av mig. Känner mig verkligen som min tös som inte orkar mer… så trött på denna eviga snuva… vad är det för fel? Gud, giv mig styrka.
Kommentera det här inlägget