Det är samtal som skapar förståelse, inte text, inte diskussion, inte frågestunder, inte föreläsningar och undervisning, utan samtal. Ett samtal är ett möte där två eller fler människor talar i ”jag”-form, med de rötter och det sammanhang man själv bär på och inte som representanter för någon annan än sig själva. Endast på detta sätt kan vi mötas och förstå varandra.
Detta blev extra tydligt när jag häromdagen blev skriken på av en arg man från Benin som med sin retorik från talarstolen försökte få fram poängen att kyrkan i Afrika måste frigöra sig från kyrkan i västvärlden, måste sluta vara beroende av västvärldens kyrka om den vill kunna behålla sin värdighet.
För att få fram denna poäng vända han sig mot oss internationella gäster, pekade med hela handen mot oss och höjde rösten. I aggressiv ton förklarade han för oss att det är vårt fel, vi vita européers fel att situationen i Afrika är så svår som den är, och att kyrkan i Afrika alltså måste frigöra sig från oss och våra pengar.
Du som läser detta förstår kanske att vi tog illa upp. Vi är varken här för att missionera eller undervisa, vi är här som inbjudna gäster för att lyssna, lära, lära känna, komma närmare.
Efter passet stod vi och pratade ut med varandra om hur vi kände. Ilska. Förvåning. Lite smått chockade. En kvinna från Danmark bestämde sig till slut för att gå och prata med mannen som hade skällt ut oss från podiet. När han efter ett tag kom ut till oss bad han om ursäkt och började beskriva vad som händer i hans kontext och vad det gör med honom och hans känslor. Vi beskrev våra känslor och vår reaktion på hans uttalande och vi började samtala.
Vi samtalade om kyrkan som enhet, en global enhet. Vi samtalade om kyrkorna i världen som beroende och ansvariga för varandra. Vi samtalade i ”jag”-form. Vi möttes och vi började förstå varandra.
I flera dagar hade jag suckat över att det aldrig uppstod samtal, aldrig uppstod diskussioner. Bara föreläsningar och frågor till föreläsaren. Alla samtal över fikabordet bestod i kallprat. Men efter skrik-incidenten (den får heta så, för det var verkligen just det) så var kallpratet över. Nu samtalar vi, inte inne i föreläsningssalen, men över fikabordet. Nu möts vi, i ”jag”-form.
Cecilia Södertun, präst i Botkyrka församling, bloggar från ett möte i Uganda för unga teologer anordnat av All Africa Conference of Churches inför sin generalförsamling.
Lämna ett svar