Sista dagen för Lutherska världsförbundets rådsmöte i Wittenberg

LWF 2016Folk är trötta nu. Det är långa dagar. Många dokument. En mängd beslut. Men stämningen är god. Gårdagen bestod till stor del av att diskutera de politiska situationer medlemskyrkorna befinner sig i samt identifiera vilka uttalanden från LVF:s rådsmöte som kan vara till gagn för respektive medlemskyrka och vad vi som luthersk kristen gemenskap måste säga. Kyrkorna i Latinamerika uttryckte en stark oro över de anti-demokratiska strömningar som ökar i till exempel Brasilien och Venezuela. Kyrkan i Palestina lyfte sin kamp för överlevnad i regionen. Den svåraste diskussionen handlade om det ”pastoral letter” som föreslagits med anledning av attacken i Orlando. Här gäller det att hålla huvudet kallt och tolka generöst! När diskussionerna på ytan handlar om ordval men under ytan surrar kulturförståelse, koloniala strukturer, antropologi – syn på vad en människa är, synen på sexualitet, synen på kyrka, synen på makt, synen på normalitet. Som ofta i dessa sammanhang imponeras jag av viljan att inte pusha, viljan att inte gå i klinch med, ett ständigt navigerande och balanserande av ordföranden. Och jag njuter! Njuter av att finnas i ett sammanhang där strävan emot att förstå och komma framåt är större än viljan att få rätt och vinna. Vi ägnade säkert 15 minuter åt att få¨orden ”Justice, forgiveness, peace and reconciliation” i en ordningsföljd som alla kunde acceptera. Det ligger djup vishet i detta. Byt plats på orden och se vad som händer…

Detta är sista gången detta rådsmöte träffas. I maj nästa år samlas LVF:s medlemkyrkor till generalförsamling i Windhoek, Namibia. Där kommer ett nytt rådsmöte väljas. Svenska kyrkans delegation till generalförsamlingen – utsedd av kyrkostyrelsen – består av följande personer:

Eva Byström-Nordung, Johanna Garde, Mats Hagelin, Kristian Hjertén, Antje Jackelén, Wanja Lundby-Wedin, Fredrik Modéus, Erik Olebark-Ringheim, Karin Rubenson, Sofia Strinnholm

Nu inleds ett år av föreberedelser för denna grupp – och för oss som ska bistå dem i deras uppdrag. Teologiska dokument ska läsas och diskuteras, obekanta beslutsmetoder ska studeras, samtal ska föras kring hur vi som identifierar oss som evangeliska, reformatoriska, ”lutherska” kristna i Sverige relaterar till LVF:s teman för 2017; Befriad genom Guds nåd; Frälsning – inte till salu!, Skapelsen – inte till salu!, Människan – Inte till salu!  Under generalförsamlingen får medlemskyrkorna möjlighet att bidra med sina lokala insikter och utmaningar och utifrån medlemskyrkornas gemensamma vittnesbörd skapas sedan Lutherska världsförbundets strategi för de kommande 7 åren.

Om reformationsåret och dess teman kan man läsa på Svenska kyrkans intranät och på Lutherska världsförbundets hemsida.

https://internwww.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1268407

https://www.lutheranworld.org/reformation-2017

Jag packar ihop min dator och min väska och åker snart iväg till flygplatsen. Det ska bli skönt att komma hem en stund. På torsdag ansluter jag till Kyrkornas världsråds centralkommitté-möte som börjar i Trondheim idag. Ibland ger Herren i överflöd…

 

 

Lutherska världsförbundets rådsmöte – fredag

Igår var det ett Herrans väder över Wittenberg!

Åska och blixtar, hällregn och stormvindar. Men samtalen fördes lugnt och sansat, öppet och konstruktivt. LVF är ett fascinerande sammanhang. Vi kommer från en mängd olika platser och olika kulturer. Ett medvetet, envetet arbete från LVF:s ledning med att skapa en trygg plats, en tillåtande atmosfär har resulterat i en vänligt sinnad gemenskap där åsikterna många gånger går isär men där viljan att försöka förstå den andres bevekelsegrunder har vuxit för varje år. Här finns ytterst lite intresse av att polemisera eller debattera. Däremot är intresset stort för att klargöra, problematisera och samtala – eftersom vi är så uppenbart olika och har så olika förförståelse av det mesta. Den givna utgångspunkten för mig i dessa interkulturella sammanhang har blivit; det jag upplever som självklart har jag troligen missförstått. Ibland undrar jag om vi inte borde ha lite mer interkulturella förhållningssätt hemma i våra egna beslutandeförsamlingar…

LVF:s rådsmöte befinner sig mitt i två dagar av utskottsarbete. Alla rådsmedlemmar arbetar i sina respektive utskott med att diskutera kommande strategiska prioriteringar och insatser som kan stödja dessa. Jag har smugit med in i utskottet – eller kommittén som det heter här – som arbetar med teologisk forskning och ekumeniska dialoger. Alla är förväntansfulla och glada inför det gemensamma högtidlighållandet av reformationen som LVF och Vatikanen ska hålla i Lund 31 oktober i år. För många är splittringen mellan katoliker och lutheraner/protestanter ett reellt sår rakt in i familjerelationer såväl som inom nationen. Fokus på Lund-mötet kommer att förflyttas från teologiska skiljaktigheter till det gemensamma uppdraget att delta i Guds mission och tjäna världen. Det ger mig hopp. Symbolvärdet av detta möte går inte att överskatta.

I eftermiddag är det tid för småmöten mellan olika grupper. Själv ska jag sitta ned med min kollega Natasha Klukach från den anglikanska kyrkan i Kanada. Hon är Programe Executive for Church and Ecumenical Relations och representerar Kyrkornas världsråd här på vårt lutherska möte. Kanske har hon ny information att dela inför Kyrkornas världsråds centralkommitté-möte i Trondheim i nästa vecka. DET är ett interkulturellt sammanhang det!! Och interkonfessionellt! Jämfört med Kyrkornas Världsråd är LVF som ett homogent folkhem.

Och nu verkar solen titta fram i Wittenberg. Det blir en fin fredagkväll.

Lutherska världsförbundets rådsmöte 2016

 

Vi är i Wittenberg!

LVF 2016När de lutherska kyrkorna förbereder sig för Reformationsåret 2017 – var tar man då avstamp, om inte i Wittenberg, Tyskland. Det var ju här en frustrerad existentiellt ångestladdad ung akademiker ifrågasatte företeelser i den kyrka som han självklart var en del av, i början av 1500-talet. Här – i Martin Luther-land – träffas ett 100-tal representanter för de 145 evangelisk-lutherska kyrkorna från hela världen vilka utgör gemenskapen Lutherska världsförbundet. Avstampet sker i Wittenberg. Själva crescendot på reformationsåret sker i Namibia. The Reformation is a global citizen – är en av LVF:s one-liners detta år. Det blir extra tydligt när LVF:s president biskop Munib Younan från Palestina och LVF.s generalsekreterare Martin Junge från Chile hälsar oss välkomna och inleder med sina rapporter. Det är inte europeiska frågeställningar som står i centrum. Det är inte europeiska synsätt som är utgångspunkten. De största medlemskyrkorna inom gemenskapen är idag kyrkorna i Etiopien, Sverige, Tanzania, Indonesien och USA. Vi är sannerligen en global företeelse.

Generalsekreterare Martin Junge presenterar sin rapport på det engagerade, tydliga, retoriskt och diplomatiskt välavvägda sätt som vi blivit vana vid från de senaste 6 åren. Han stannar bland annat vid det faktum att en av LVF:s medlemskyrkor – den evangelisk lutherska kyrkan i Lettland – valt att ändra sin kyrkoordning från att man har haft både kvinnor och män i ämbetet till att nu upphöra att viga kvinnor till präster. Tydligt och klart redovisar Martin att alla LVF:s generalförsamlingar sedan 1984 deklarerat att visionen för gemenskapen är att både kvinnor och män ska kunna vigas till präster. Idag är det 80 % av LVF:s medlemskyrkor som gör så. Han understryker att gemenskapens förhållningssätt hela tiden varit att varje kyrka ska ta den tid för teologiska studier och reflektion den behöver. Ingen ska forceras in i något beslut. Han tillägger: Now it’s sad to hear that our member church in Latvia chosen to leave that route that we together have decided upon. It is the right of all our churches to take their own decisions that you need. But how do you do now, Church in Latvia? Generalsekreteraren försäkrade att LVF kommer att fortsätta samtala, finnas med, besöka och söka vägar framåt tillsammans med kyrkan i Lettland. Med hänvisning till splittringen mellan Mekane Yesus kyrkan, Evangelical Lutheran Church in America och Svenska kyrkan avslutar Martin: We meet with open wounds. We are not healed. But we continue to meet, to talk – with our open wounds,

Både biskop Munib och generalsekreterare Martin ägnade betydande delar av sina rapporter åt situationen i världen och LVF:s arbete med hjälpinsatser. Martin tackade alla kyrkor som svarat upp mot flyktingsituationen – och nämnde särskilt den lutherska kyrkan i Ungern. Biskop Munib hävdade med sin typiska emfas; Some have challenged the LWF commitment to serve every human being without regard to religious identification, gender, ethnicity, or political affiliation. They wonder why we are not serving the Lutherans and other Christians before others. But this is the very strength of our holistic mission. — If we serve ourselves alone, we lose the meaning of love. I dag bistår Svenska kyrkan – genom LVF – 2,3 miljoner flyktingar i flyktingläger i mellanöstern och Afrika.

De sex senaste åren har jag tillbringat en vecka tillsammans med just dessa människor, på olika ställen runt om i världen. Detta är sista gången vi möts i denna konstellation. Många diskussioner ska föras och många beslut fattas de kommande dagarna. Det är nåd att få finnas med.

Biskop Munibs rapport hittar man här: https://www.lutheranworld.org/news/community-love

Generalsekreterare Martins rapport hittar man här: https://www.lutheranworld.org/news/deep-roots-history-we-reach-out-gods-future

https://www.lutheranworld.org/lwf-council-meeting-2016

Tankar efter ett besök i ”RÄTTFÄRDIGHETENS” KYRKA

Idag skriver Bimbi Ollberg, somär stiftsadjunkt och internationell handläggare i Visby stift

Konkordatet mellan Svenska kyrkan och IFI (Iglesia Filippina Independiente, en fri katolsk kyrka) på Filippinerna fyller i år 20 år. För att bl.a. uppmärksamma detta jubileum var tre personer från Visby stift (som är ansvarigt stift för relationen mellan SvK och IFI), två, så småningom tre,  personer från Kyrkans hus, två från Svenska Kyrkans Unga och en teolog från Hong Kong på Filippinerna en knapp vecka i mitten av februari.

Förutom samtal om nuet och framtiden för vår relation, diverse festligheter, besök på ärkebiskopskansliet och möten med Filippinska deltagare i Ung i Världsvida kyrkan, fick vi även möjligheten att besöka några av den Filippinska kyrkans projekt. Halva gänget gjorde ett besök på kyrkans teologiska utbildning, några församlingar, ett fabriksprojekt och ett spännande arbete för sjömän. Den andra halvan flög ner till ön Leyte i söder som drabbades extremt hårt av tyfonen Yolanda för drygt 2 år sedan, mötte församlingar och andra mitt i återuppbyggnaden efter tyfonen. Jag tillhörde den andra gruppen och tänkte förmedla några minnesbilder…

Ett grundläggande tema för hela vistelsen var Lukastexten om Emmausvandrarna (Luk. 24). Och vi fick verkligen se hur detta fungerade i praktiken. Mötet med en fattig fiskarfamilj som 1991 förlorade allt i en tidigare tyfon och långsamt hade kunnat återvända till livet igen, för att uppleva hur Yolanda slog allt i spillror en gång till, det mötet har etsat sig fast på näthinnan. Idag har familjen, med kyrkans stöd, fått ett nytt litet hus och del i en ny liten fiskebåt. När vi bröt bröd och delade en måltid utanför familjens hus förstod jag vad Kristus, genom sin kyrka, verkligen kan göra för dem som förlorat allt hopp. Egentligen inte för, utan tillsammans med! Närvaro och delaktighet blev ledorden! Ögonen öppnades och vi kunde återvända för att berätta…

Vi hade också förmånen att träffa representanter från Lumad-folket, ett folk som i århundraden levt och brukat sin jord på en av de sydligaste öarna, Mindanao. Idag är de fördrivna från sin jord med våld och tvingas leva i evakueringsläger utan möjlighet att kunna återvända. Orsaken – man har hittat bl.a. kol och nickel och staten har gett brytningsrätten till ett gruvföretag, Abacus Coal, som med hjälp av paramilitära styrkor kom till byarna, sköt ihjäl ledarna, avlivade boskapen, brände ner husen och skördarna, skövlade skogen och tvångsförflyttade människorna som bodde där – allt detta med statens och militärens inofficiella godkännande. Mer än 3000 personer lever idag evakuerade på ett sportcenter, utan tillräckligt med mat eller husrum, hotade till livet om de försöker återvända till sin egen jord. Men kyrkan är närvarande! Närvarande med fysisk hjälp, med juridisk rådgivning och med andligt stöd, medan världssamfundet tiger och de Filippinska myndigheterna vägrar agera. Vi fick ett bibelord med oss: ”Lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt” (Jes. 1:17).

Ung kvinna från Lumad- folket

IFI är en kyrka som föddes ut längtan efter rättfärdighet, frihet och erkännande för de fattiga, de förtryckta och de ”röstlösa”, en kyrka som står med båda fötterna på jorden och lever ut Jesu ord om: ”Jag var hungrig, och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig” (Matt. 25:35-36). IFI är en kyrka vi har mycket att lära oss av, men också mycket att erbjuda i form av konkret stöd, förbön och erfarenhetsutbyten.

Vistelsen på Filippinerna avslutades med en stor jubileumsmässa i katedralen i Manilla med efterföljande fest. Den Filippinska kyrkans glädje över samarbetet och konkordatet gick inte att ta miste på – vi är på väg, tillsammans, för en rättvisare värld. Och på vår vandring får vi bära ut budskapet om vad vi sett och hört, här, där och tillsammans!

34 timmar efter avfärden i Manilla landade vi i Visby, fyllda av intryck och hopp, men också en längtan efter att vara en närvarande kyrka, att få göra mer… tillsammans.

Om vår pilgrimsvandring till Santiago de Compostela

santiago gruppSara Högberg var en av Svenska kyrkans två unga vuxna som pilgrimsvandrade tillsammans med drygt 20 andra från Borgågemenskapen från Alleriz till Santiago de Compostela den 24-29/8 2015. Temat för vandringen var ”Jesus the fountain of living water in our pilgrimage of life”.

Jag har ganska mycket för mig om dagarna. Jag studerar heltid på universitetet samtidigt som jag arbetar som konfirmandledare i kyrkan och hoppar in som vikarie när det behövs. Utöver detta är jag med i ett spex där jag är med i produktionen som körsamordnare och med i gyckelgruppen, detta innebär ett möte och två olika rep i veckan. Alla dessa aktiviteter medför att jag inte får mycket tid till mig själv, till reflektion, till relationen med Gud. Visst är jag en del i kyrkan och på mässor, men då det oftast är under arbetstid blir det inte riktigt samma sak.

Därför blev jag så glad när jag läste om pilgrimsvandringen och bestämde mig för att ta chansen direkt.

Under pilgrimsvandringen fick vi träffa människor från olika länder och kulturer. Kulturer som vi fick ta del av varje kväll genom lekar, dans och andakter. Vi fick även höra berörande berättelser om hur de kommit till tro och även testats i den. Berättelser som kommer att leva med mig länge. Allt vi har varit med om är något jag tar med mig hem, hem till min kyrka och till min omgivning. Jag tar med mig olika livshistorier, lekar till barn-och ungdomsgruppen och nya sätt att fira andakt på. Tillsammans med reflektioner som vi alla delat med varandra under pilgrimsvandringen, dagar och kvällar. Reflektioner som ”hur tänker du att Gud är med oss i våra liv?” och ”varför är det viktigt att gå i kyrkan?”.

Jag tror att det är jätteviktigt för oss att göra dessa resor. För att se att vi är många som delar samma tro och att det finns fler perspektiv än de vi har här i Sverige, i vårt stift, i vår egen kyrka. Vi som gör dessa resor kan ge något nytt till dem därhemma, vare sig det handlar om synen på Gud, en sång eller en lek. Kanske kan vi även få med oss något annat hem.

Jag känner själv att jag fått en ny gnista. En ny vilja. Under vandringen fick jag för mig att börja läsa Bibeln. Jag har försökt läsa den många gånger tidigare men aldrig riktigt fastnat. Under resan läste jag varje dag i flera timmar i sträck. Många frågor bubblade upp och nyfikenheten vaknade till liv. Denna gnista, denna nyfikenhet är något jag kunde ta med mig hem. Bara häromdagen inspirerade jag konfirmander till att faktiskt våga testa läsa Bibeln och jag har börjat förfråga Bibelstudium.

Inte visste jag att det skulle vara detta jag tog med mig hem från pilgrimsvandringen, för vad hade det egentligen med själva vandringen att göra? Men det var lite det vi kom fram till under veckan tillsammans. Alla orkade inte gå hela vägen, däribland jag själv, men det var inte det viktiga. Det viktiga var vad vi gjorde tillsammans, det vi hade tillsammans. Det är inte hur många mil jag gick som jag kommer att minnas, utan mötena med människorna, kulturen och landskapet.

Det är synd att inte alla kan få samma chans som jag fick. Men jag kan fortfarande försöka förmedla de lärdomar jag fått från resan. Lärdomar om tvivel, medkänsla, tålamod, hopp och vetskapen om hur många vi faktiskt är i den fantastiska gemenskapen som är kristendomen.

Att hitta gud på vägen

Kristian Hjertén var en av Svenska kyrkans två unga vuxna som pilgrimsvandrade tillsammans med drygt 20 andra från Borgågemenskapen från Alleriz till Santiago de Compostela den 24-29/8 2015. Temat för vandringen var ”Jesus the fountain of living water in our pilgrimage of life”.

Vi vandrar alla på vår egen stig som leder lite varstans beroende på vem som vandrar, med vilka direktiv och vem som ger direktiven. Trots att våra stigar ser otroligt olika ut så har vi alla pilar som liknar varandras.

Under en vecka i Spanien tillsammans med människor från sju länder fick vi uppleva vad det verkligen är att vara kristen, trots olika bakgrunder. Genom att dela föda, färd och ibland fruktansvärd smärta (i fötter och knän) kom vi varandra närmare på ett underbart sätt.

Detta var andra gången jag snörade mina kängor, tog på mig ryggsäcken och vandrade de många stegen mot Santiago de Compostela. Trots att omgivningen var ganska lik den som finns på den franska vägen så blev den portugisiska något annorlunda just för att jag denna gång hade en grupp att vandra med. Inte nog med att det alltid fanns någon att prata med, det var även ett delande som trots den korta veckan tillsammans gjorde att vi kom varandra mycket nära. Utöver själva vandringen fick vi ta del av traditioner unika för varje land, sovplats och kanske framför allt vår syn på vår kristna tro. Det blev ett delande på flera plan.

Rätt så snart hittade man in i ett sammanhang, en rytm där man passade in och trivdes. Så väl i de olika takterna av stegen på vägen som i diskussionerna fann man en plats att känna sig hemma på. Denna känsla byggdes ytterligare på för mig då vi hade två biskopar med oss, från Spanien och Portugal, som var så personliga att man i vissa stunder undrade varför man inte har denna kontakt med biskoparna hemma.

Om det så var att spela lite volleyboll tio minuter innan maten eller ta en välförtjänt öl efter dagens strapats så fanns de där för att vara del av vår Compostela (vandring).

Att tillslut vandra in genom den gamla Arco de Mazarelos, porten in till Santiago de Compostela, var en otrolig lycka. Eftersom att delad glädje är dubbel glädje var humöret på topp även om vissa fötter och knän protesterat denna sista dag. Ståendes framför katedralen återigen, nu två år senare, mindes jag tillbaka på min glädje då och kände att denna gång var det annorlunda. Denna gång hade jag inte tagit mig igenom allt själv utan delat äventyret med vad jag nu anser mycket goda vänner.

Nog för att detta gav mig ovärderlig erfarenhet, men vad ger detta tillbaka till gemenskapen här hemma?

Efter denna resa, som inte bara var fysiskt, känner jag mig otroligt dragen till att skapa mer kontakt med personer som framför allt är kristna och då främst internationellt. Jag tror att ju mer vi delar med oss om vad vi tycker att tro är, speciellt om det kombineras med ett gemensamt mål som pilgrimsvandring, desto mer kommer vi att växa i vår tro. Genom att få denna fantastiska inspiration kan jag förhoppningsvis påverka andra att söka nya mötesplatser och vidga sina vyer på flera plan.

Slutligen, liksom för två år sedan bär jag med mig två saker:

Var ständigt vaksam på guds pilar i livet och om du inte ser några; lita på det sista direktivet han gav dig.

Länk till bloggen om min vandring 2013

pil

 

Kyrkan i Kina växer så det knakar

Fredrik Lautmann är präst och handläggare på ekumenikenheten.

Så kom de då äntligen: den kinesiska kyrkodelegationen med direktflyg från Peking, före biskopsvigningen av de nya biskoparna för Strängnäs och Västerås. Så som vi arbetat med förberedelserna Johan Hasselgren och jag. 2010 hade Svenska kyrkan en delegation på besök i Kina och så var det tänkt ett svarsbesök 2012. 2014 väntade vi dem, men nu blev det äntligen av, 5 dygn med varma, hjärtliga, utvecklande och konstruktiva möten.

Oj vad vi hann lära oss mycket om varandra, att vara kyrka i så olika miljöer som Kina och Sverige! Vi var med om den storståtliga biskopsvigningen i fullsatt Uppsala domkyrka, med representanter från en hel bukett av olika kyrkor över hela världen, men som ändå blev så personlig, med profetisk udd och hopp och kraft att med evangeliet som grund, kämpa med världens svåra frågor.


Vi delade också erfarenheter av att vara kyrka på den uppländska landsbygden i Lagunda och på land och i stad i Västerås och fick också inblick i hur Uppsala tänker diakoni på Diakonins hus. Detta varvades med två seminarier om ”Kyrka och samhälle i Kina och Sverige” och i jämförelse med ett afrikanskt perspektiv .

Vi fick både kyrko- och samhällshistoria. Hur de först varit gemensamma och sedan delats upp och nu samverkar mer igen, särskilt genom diakonala utmaningar. Här kände kineserna igen sig väl och kunde jämföra med den stora migrationen från jordbrukssamhällen till städerna. Där landsbygdens stora väckelse avstannat och istället har flyttat till städerna om än i lite lugnare takt. 1949 fanns cirka 700 000 kristna i Kina. Nu har den största, den protestantiska, mer än 26 miljoner döpta och ökar med cirka 500 000 per år fördelat på 60 000 församlingar.

I Västerås fanns även afrikanska ögon från Moçambique med, genom Västerås stifts gäster till biskopsvigningen. Den nyvigde biskopen Mikael Mogren avslutade den dagen med att säga. ”Tänk att jag på min första arbetsdag som biskop i Västerås stift har fått hjälp av ögon både från Kina och Moçambique att se problematiken Kyrka- samhälle, jag tror det fört oss närmare det sätt som Jesus skulle ha gjort.”

Vi började våra gemensamma samtal på besöket med en andakt i kapellet ”Marias lovsång” på kyrkokansliet. Vi ställde oss i en cirkel runt altarbordet och talade om måltidsgemenskapens centrala betydelse både i hem och kyrka. Vi tittade på pelaren, mitt i kapellet, som symboliskt bär hela kyrkokansliets byggnad. Pelarna i kyrkorna är en symbol för paradisträdet i Edens lustgård. Vi talade om tråden mellan människa och Gud som genom ondskan gått av och som Gud genom Jesus på korset knöt ihop igen. Kapellets Kristus på pelaren fascinerade alla. Vi tog sedan varann i hand, med en hand mottagande och en hand givande. Så har vi tänkt oss dagarna, en gemensam upptäcktsfärd av hur vi kan vara kyrka i samhället, väl grundade i tron, som ett exempel på ”A pilgrimage of justice and peace”, som är Kyrkornas världsråds färdriktning för det ekumeniska samarbetet sedan 2014.

Vi avslutade Kinabesöket i Storkyrkan i Stockholm, vid ”Livets träd”, ljusbäraren som sedan starten 1968 numera finns i nästa alla svenska kyrkor. Vi tände ett ljus för kyrkorna i Kina och ett för Svenska kyrkan och bad för varandra och världen.

Jag har med mig många fina ögonblicksbilder:

  • Rev. Zhangs engagerade predikan på vespern i Uppsala domkyrka, kvällen före biskopsvigningen. Hennes förtjusning att få ta på sig domkyrkans korkåpa trots att det inte vara hennes vanliga klädsel i gudstjänsten och tjänstgöra vid altaret sida vid sida med domprost och ärkebiskop. Rev, Zhang är en av de främsta kvinnliga ledarna och svarar för en hel provins i Kina . Hennes räknar 700.000 döpta. ( hos oss kan man jämföra med stift och biskop).
  • Delegationens stora intresse av att få så inträngande perspektiv på skillnaderna i att vara kyrka i glesbygd och storstad, de stora diakonala utmaningarna vi står inför och hur t ex Paletten i Västerås –Skerike , Stadsmissionen i Västerås , diakonins hus i Uppsala tar sig an de som har störst behov i samhället . Diakonin som en praktisk konsekvens av altarets gemenskap och ansvar.
  • Kyrkans ledare rev.dr Gao som ledde delegationen uttryckte så många gånger sin glädje över våra möten och av vad vi kan lära av varann. Vi ett tillfälle frågade jag. ”Vad gör du på din fritid?” Han svarade: ”Jag har ingen fritid. Vår stora utmaning är bl a att vi har alldeles för få präster. En präst kan ha ansvar för 10 000 personer och har mängder av predikoställen.”
  • När rev Jin, som bett om att han skulle få möta eller veta något om en av våra Kinamissionärer 1949, mötte Annelie Sköld från ”Evangeliska Östasienmissionen” på lunchen i Stockholm samt rev Xu som kunde fylla i och få några kunskapsluckar ifyllda av kyrkans historia genom Mick Lidbeck vars farfar varit Kinamissionär.

Mer om Kina:

Kina är världens näst största ekonomi, och investerar stort i olika delar av världen. Det land som har flest mobiltelefoner och TV. Går börsen ner i Kina darrar väst! Vi hör om den stora förändringen till marknadsanpassad ekonomi, samtidigt hör vi om statlig kontroll, skärpta lagar om nationell säkerhet och stora brister gällande mänskliga rättigheter.

I detta land har, sedan kulturrevolutionen upphört, kristnas antal vuxit snabbast i världen. Ändå utgör de idag bara cirka 2% av befolkningen. Den största av dessa är den protestantiska kyrkan, CCC/TSPM =China Christian Council/Three Self Pariotic Movement of the protestant Church in China. Sedan 5 år tillbaka har kinesiska staten uttryckt önskemål om hjälp av kyrkorna med sociala projekt. Man ser gärna att det byggs kyrkor, men i en del provinser tolkar man den försiktigt positiva inställningen till de registrerade kyrkorna från nationell nivå annorlunda och det kan finnas stora svårigheter med samhällskontakterna.

Svenska ärkebiskopar har besökt Kina 1983, 1992 och 2010. Kinas kyrkoledning besökte Sverige senast 2002. Två av de 7 deltagarna , rev dr Gao Feng samt rev. XU Xiaohong hade besökt Sverige en gång tidigare.

Fredrik Lautmann

Hissbudskap med kyrkoledare från Tanzania

Sven-Erik Fjellström är ekumenisk handläggare på Kyrkokansliet.

Vi fick veta att det skulle ta 40 sekunder och att vi fick vara max 8 personer. Under en timme hade vi skickligt guidats runt nere i vindlingarna i Falu koppargruva. Historia, arbetsvillkor, ekonomi. Då blev ganska ofta ett nu när vi i mörkret jämförde vad vi hörde. Nu skulle vi upp till markplan igen i mindre grupper, tillbaka till vår vardag, eller åtminstone fortsatta reflektioner i dagsljus kring vad vi sett.

Besök i Falu koppargruva. Foto Magnus Aronson

Besök i Falu koppargruva. Foto Magnus Aronson

24 timmar senare skulle de 28 biskopar från Sverige och Tanzania som samlats i Rättvik en vecka skicka ut ett budskap, ett Joint Statement. Kort, ganska konkret och inte alls för långt är några av kommentarerna jag fått veckan efter. Visserligen inget hissbudskap, för en normal hiss är det väl aningen för långt…

Om man nu inte åker flera gånger upp och ner. För kanske var det detta som veckan till sist handlat om? Tid att tränga djupare in i varandras verkligheter i lugn och ro – och sedan åka upp till marken igen för att dela vad vi såg. Fram kom, som man också kan ana i dokumentet, många reflektioner. Sammanhangen vi lever och verkar i blev bitvis ganska konkreta, hela tiden med vinkling in emot vilket ledarskap som då krävs. I all respekt blev det också ganska tydligt hur olika våra kontexter kan se ut och hur vi är formade av dem. Hur respekterar vi och bygger som kyrkor förtroende och relationer utifrån det?

Men hissen gick också regelbundet in i den berättelse om finns i Apostlagärningarna om en kyrka som kanske inte alls var så frimodig och framgångsrik som den ibland beskrivs. Om lärjungar som står och tittar upp mot himlen när Jesus sagt åt dem att gå. Om profeter som ger samtidsanalyser och om ständiga behov att fundera över hur man som kyrka ska agera. Ibland följa råden, ibland våga ta en annan, svårare, smärtsammare väg.

Sista kvällen kom ett spontant skratt efter textläsningen vid aftonbönen. Vi hade åkt båt på Siljan, klev iland och skulle enligt plan ha en aftonbön precis där vi stigit iland. ”När vi var i säkerhet fick vi veta att ön hette Malta. De infödda var ytterst vänliga mot oss; de tände ett bål och tog hand om oss alla, för det började regna och var kallt”. (Apg 28:1-2). Det var ju nästan så det var. Regn, blåsigt och kallt och sällan har väl några tankar om att vi modigt måste resa vidare som kyrka landat så konkret. Ytterligare dimensioner kom vid frukost när vi sett att Medelhavet denna natt krävt så många ytterligare liv. Människor som bl a av många orsaker lämnat den afrikanska kontinenten.

Hissen där i Falu koppargruva tog sina 40 sekunder. Jag tyckte mig kunna se att guiden tyckte det var ganska spännande att packa en hiss med kyrkoledare från två kontinenter. De hade ställt bra frågor och associerat åt olika håll där nere i gruvan.

Det kom inget sammanfattande hissbudskap under våra 40 sekunder.  Men väl en kort sång på swahili i många stämmor, där vi svenskar försökte nynna med. Ett leende spreds på allas läppar. Vi hade delat ett budskap som på nåt sätt verkade skapa känslan av att nu är det spännande att vara kyrka.

Speciellt när vi i ödmjukhet åker ner och upp i varandras kontexter.

Sven-Erik Fjellström

Läs gärna pressmeddelandet och biskoparnas gemensamma uttalande

 

 

 

 

 

Lagom, norrland och tillit… befriande bibelläsning

Fredrik Lautmann är präst och handläggare för Asien och latinamerika på ekumenikenheten. 

LAGOM, NORRLAND och TILLIT från våra svenska liv, med Emmausberättelsen från Lukas ev. 24:13-25 som pedagogisk metod för att knyta ihop med olika bibeltexter, har en grupp medarbetare från Luleå, Västerås och Strängnäs stift , Kyrkokansliet  Sigtuna folkhögskola  och Holland arbetat  med under en vecka.

Detta är egentligen inget nytt. Redan kyrkofadern Augustinus hävdade att Gud skrivit 2 böcker   1. Livet, naturen, relationer. 2. Bibeln

Bibelstudiecentret Cebi från Brasilien har i  35år arbetat mycket framgångsrikt med att knyta ihop våra Liv och Bibeln på ett sätt som befriar. Man räknar med ca 40.000 bibelstudie grupper i Brasilien,  knutna till eller har inspirerade av  Cebi. Den här gången fick vi hjälp av teologerna Maria Soave Buscemi och Edmilson Schinelo som handledare.

Pedagogen Paulo Freire är en grund för Cebi mycket och Freire har hämtat sin inspiration från Emmausberättelsen. Edmilson från Cebi plockade fram Freires pedagogiska steg

  1. Medvetandegörande
  2. Dialog
  3. Nytändning
  4. Hängivelse

Vi pratade mycket om dessa. Medvetandegörande, som utnyttjats felaktigt ofta i Latinamerikansom att få in det man vill i andras huvud,  länkar till två processer a)lämna det naiva b)ha fötterna på jorden och inte leva i en virtuell eller fantasivärld.  Vi kan vara kritiska men inte hyperkritiska. Bibeln uttrycker det” att vi ska vara kloka som ormar och oskyldiga som duvor ”(Matteus 10:16)

Vi ägnade en hel dag år Emmausberättelsen. Först praktiska övningar sedan läsning och återberättande av texten, som ända sedan 80-talet sammanfattats i begreppen SE –BEDÖMA-HANDLA. Några kommentarer från gruppen.

-Lärde. Mig, att när jag delar liv och lyssnar på en person och bryter bröd. Då öppnas mina ögon och jag ser Jesus i min nästa.

-Jag gillar att Jesus inte trängde sig på.

-Hur ska vi som ledare träda tillbaka efter att ha bemyndigat en grupp?

-Jag gillar att en lärjunge var anonym. Samtidigt samtalade vi om att det troligaste är att den anonyma lärjungen är Kleopas fru Maria som var med vid korset (Johannes 19:25)

I grupper fick vi sedan välja en bibeltext som kunde knytas till begreppen LAGOM, NORRLAND och TILLIT

LAGOM knöts ihop till berättelsen om Marta och Maria från Lukas 10:38 -42.

NORRLAND med när Jesus kallar lärjungen Filippos i Johannes 1:43 -49

TILLIT med  mötet mellan den uppståndne Jesus och Petrus i Johannes 21:15

För att göra ett bibelstudium av detta skulle vi tänka på

  1. Hur får man en grupp av en grupp. Vad gör vi? Hur gör vi? Varför?
  2. Dela erfarenheter av våra liv!
  3. Hur återberättar vi texten? När vi lärde oss läsa i skolan. Berättade vi om igen med egna ord. Detta ger god kunskap i vilken riktnig gruppen tolkar.
  4. Observera på nytt, vilka är de som agerar i texten? Vem talar? Vem är tyst?
  5. Vad är unikt i texten? Vad ser vi i andra texter?
  6. Vilka relationer ser vi?
  7. Vilken bild eller vilka bilder av Gud ser vi i texten?
  8. Vad säger texten till oss och vår församling? Till vilka praktiska konsekvenser utmanar oss texten?
  9. Bön och gudstjänst!

Som vision och slutmål Jesu ord i Joh 10:10b. ”Jag har kommit för att de skall ha liv och liv i överflöd”

Efter att Lagom gruppen lett sitt bibelstudium med hjälp av texten om Marta och Maria blev kommentarerna

-Texten har fått en djupare mening i balans.

-Fantastiskt sätt att dela en text. När jag lyssnar med hjärtat blir jag ödmjuk.

-En utmaning att lära sig ställa frågor! All vår undervisning går ut på att ge svar. Det blir något annat när vi upptäcker tillsammans. Vi lär genom att fråga!

-Befriande bibelläsning är inte fast food utan slow food och dessutom kul och skapar brinnande hjärtan.

 

 

Karibia – let’s go to Emmaus!

Anders Göranzon is sent by the Church of Sweden’s International Department to work as University lecturer and priest in Pietermaritzburg in South Africa. You can follow his own blog here

The two disciples that went to Emmaus were not invited by anyone. They just went, becausethey lived in Emmaus. The journey, however, made them return to Jerusalem. Something made them change their minds, made them change direction. This story, captured by Luke, has since inspired Christians and others throughout the centuries.

This time Church of Sweden invited some of its partners to take part in a similar encounter. Invitations were sent from Church of Sweden’s head office to Brazil, Ethiopia, Tanzania and South Africa as well as to some of the dioceses in Sweden. With facilitators the group that met a week in Nairobi, in the beginning of November, consisted of 22 persons.

The framing story tells us about three persons walking between Jerusalem and Emmaus. At this bible sharing workshop we were more than that and we did not physically walk so much. Our journey was more of a spiritual journey. It was a rewarding experience. Almost two thousand years later we thought that the Emmaus narrative could inspire us in our lives as human beings and as church. And it did!

The point of departure was given through a reference to St. Augustine, who said that God has written two books, namely the book of our lives and the Bible. The purpose of the week was to allow those two books to communicate. In doing that, we believed that we would hear the voice of God into our lives.

The first chapter of the book of our lives are our names. We spent quite some time learning the different names in the group. It is a challenge to hear and be able to pronounce names from different continents. Nevertheless it is extremely important. When we read from Luke 24, we saw that Luke did not mention the name of one of the disciples that walked to Emmaus. In our understanding the reason for this could be that the disciple was a woman, as women in the bible often are referred to without names. We did not want this to be the case in our Emmaus walk. So, this is an important learning: spend time learning names in a group and something will happen to that group.

Likewise the facilitators emphasised the importance that both women and men were given opportunities to talk. Equally important was that participants from Latin America, Europe and Africa were given the same chances to contribute. We were all reminded that God created us with two ears but only one mouth.

One thing that contributed to the atmosphere was that not everyone understood English. This meant that translation was needed throughout the week. At the start I thought: is this going to work? We need to make use of two languages (English and Portuguese) the whole time – is it really possible? Won’t it slow down the process? After the workshop my answer is: yes, it slowed down the process – and that in itself was helpful. It also gave a new perspective: maybe we need to be prepared to translate our thoughts to one another even if we speak the same language?

on the road to emmaus

on the road to emmaus

The aspect that I found most important was however the importance of reading the two books – our lives and the Bible – in a group. It gave new perspectives and we were all amazed that we could spend a day reading and working around one single bible text ad still understand new things.

I want to mention one ‘aha- moment’. We were asked to look for stories in the Bible that are a similar to the Emmaus walk. Not stories that tell the same thing, but stories that help us to understand the Emmaus experience. In many groups the book of Ruth came up. This book also tells a story about people walking. Ruth makes a promise that she will always be with her mother-in-law, Naomi. To me the connection between Ruth and Jesus became very clear. (No surprise that Ruth is part of Jesus’ genealogy according to Matthew 1).

For me the week was very helpful. I learnt a lot about myself, my tradition and how it relates to the Bible. I look forward to the next time we meet. A few things I would like to see improved. One such thing would be to interact with a local congregation. It was the plan for Nairobi, but due to unforeseen circumstances it could only be done for some of us. I also think the next time we meet will be even better, because then we know and understand what kind of workshop we take part in.

Karibia! This word in kiSwahili, will remain within me for a long time. It is used when Luke says that Jesus ‘came near’ and walked with the two disciples. We sang and danced a song with this word a lot during the week and I believe that we felt the presence of Jesus strongly. When we are near to one another and to the biblical narrative, Jesus also comes very close. In this fruitful intersection much can happen. This is something I appreciated and take home from the workshop and I will keep on dancing and singing:

KaribiaYesu, karibia. Karibiakwetu, karibia. 

(Come near Jesus, come near. Come near to us, come near).