Jimmy Werf är pastorsadjunkt i Hedemora Garpenbergs församling. Har sedan PIUS resa till Bossey fått upp ögonen för ekumenik, både dess utmaningar och glädjeämnen. Han skriver:
Innan midsommar avslutades som bekant Lutherska Världsförbundets (LVF) rådsmöte i Geneve. Ur detta rådsmöte kom, med anledning av spänningarna mellan Svenska kyrkan, Mekane Yesus-kyrkan och den evangelisk-lutherska kyrkan i Amerika (ELCA), ett uttalande hur Lutherska världsförbundets enhet skulle komma att kunna bestå när det inte längre finns en prediko- och nattvardsgemenskap mellan tre av medlemskyrkorna. Uttalandet var ett starkt ”ja” till att höra samman i en fortsatt gemenskap.
Reaktioner mot Svenska kyrkans (och ELCA:s) beslut att viga samkönade rör upp många känslor. Inte minst hos mig själv där jag står i min kontext och med färgade glasögon försöker resonera och diskutera i vad som bara kan beskrivas som en brottning mot mina egna känslor kring frågan. Jag upplever det som att vi är stolta i Svenska kyrkan över vårat beslut, och med all rätt! Men den stoltheten skall inte stiga oss till huvudet så till vida att vi stänger dörrarna för det fortsatta samtalet, vilket är lätt att göra.
Men det här med gemenskapen i LVF då? Vid första anblicken är det lätt att fråga sig, utifrån vårt Svenskkyrkliga perspektiv, varför vi nu behöver en gemenskap med Mekane Yesus, eller för den delen Lutherska världsförbundet om vi nu inte ens kan gå till samma nattvardsbord? Det är en stor sorg, en sorg som kommer ta tid att bearbeta och förhålla sig till i internationella ekumeniska samtal inom LVF. Fundamentet för LVF skakar i grunden och vi försöker hålla oss kvar i båten. ”
Man kan spekulera i vad som kommer hända i framtiden, det är lätt att säga ”vi behöver inte dem” eller ”de har själva valt att stå utanför”. Men vi måste inse att vi behöver varandra för att bygga en bättre värld. Jag tror att det går genom ett gemensamt nattvardsbord; ett rättvisans tecken, måltid delad med alla. Om vi inte kan skapa en gemenskap kring nattvardsbordet just nu så är tanken på ett nattvardsbord där vi alla får del av Kristi kropp och blod vägledande. Det ”ja” vi hörde från rådsmötet i Geneve var ett steg i rätt riktning. Nu börjar den själavårdande processen för LVF där det viktigaste, som i alla själavård, är att stanna kvar och lyssna efter Guds röst.
Till sist vill jag skicka med detta:
De lämnade folket och tog honom med sig i båten som han satt i, och andra båtar följde med. Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: ”Tig! Håll tyst!” Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Och han sade till dem: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” – Mark 4:36-40
-Jimmy Werf
Lämna ett svar