Ekumenik är kyrkornas försök att leva ut att Gud är större – större än det egna samfundet, den egna traditionen, det egna språket. För det mesta är det fantastiskt berikande att få mötas över gränserna: att kunna fira gudstjänst tillsammans på många språk, över kultur- och samfundsgränser. Senast upplevde jag det på Lutherska världsförbundets rådsmöte. Några veckor tidigare kunde jag glädja mig åt gemenskapen med katolska präster i ett kloster i Rom.
Den officiella ekumeniken sätter vissa gränser för vad vi anses kunna göra. De långsamma och officiella samtalen behöver sin plats. Men ”gräsrotsekumeniken” tränger också på. Guds folk vill be och arbeta tillsammans och dela bröd och vin med varandra.
Och vi behöver varandra! I ljuset av de mest akuta utmaningarna som mänskligheten står inför kan traditionella former av ekumenik vara som att ha en kaffebjudning medan huset brinner.
Jag tror också att de religionsmöten som äger rum i vår tid påverkar vårt ekumeniska arbete. Det blir nya frågor!
Sedan jag blivit biskop har de ekumeniska och interreligiösa möten blivit än mer spännande. Särskilt i samanhang där det är ovanligt med kvinnliga ledare möts jag ofta med en positiv respekt och nyfikenhet som öppnar för goda samtal. Alltid kan man lära sig något av den andre!
Biskop Antje är en av åtta kyrkliga ledare i olika befattningar som hösten 2012 träffade, samtalade med och utmanades av UngEkumenik, en samling för unga människor som varit ute och representerat Svenska kyrkan i olika internationella och ekumeniska sammanhang. En av utmaningarna var att få igång ett samtal på ekumenikbloggen om ekumenik -i stort och smått. Detta inlägg är ett bidrag till det samtalet, välkomna att bidra ni också, i kommentarfäl eller varför inte egna bloggar och/ eller inlägg?!
Lämna ett svar