Klimatmötet i Allhelgonatid

Det är höstens tid. Löven faller av. Mörkret blir tätare. Soltimmarna färre. Pandemin håller fortfarande världen i schack. Samtidigt öppnar samhällen upp och många fler börjar resa igen. Jorden som nyss fick lite andrum. Riskerar vi att inte ha lärt oss något? Pilgrimsvandrarna i Pilgrim’s Walk for Future har vandrat i två och en halv månad och är framme i Glasgow nu. Gravljus inhandlas och många planerar att besöka en kyrkogård eller tända ljus på andra sätt, för att minnas de döda. Pilgrimsvandrarna vet att det behövs en akut omställning (https://walkforfuture.se/hem/budskap).

Var söker vi svaren? Jag tror på den inre resan. Den är möjligen inte en resa för alla. Några kanske hellre finner svaren i det utåtriktade – i kampen, aktivismen, engagemanget, demonstrationerna, även blockaderna. Andra finner svaren i de gemensamma mötena, smågrupperna. Ytterligare andra i liturgin, den som förenar det himmelska med det jordiska, i gudstjänsterna, lovsångerna, i brödsbrytelsen. De är inte varandra uteslutande. Den gemensamma nämnaren finns i tillvarons absoluta grund och yttersta mål – Gud själv, som skapat och skapar, älskar och fortsätter ge liv. Gud som delar den absoluta brustenheten, går in i den och intensifierar återställelsen.

Som finns i de små cellerna och molekylerna, som kommunicerar ständigt, som sänder sin läkande och uppbrottskallande Ande, alltid precis intill. Det är därför somliga av oss kan erfara Guds närvaro i stillheten, när vi lugnar ner våra andetag, eller i den fantastiska färgprakten under hösten, i trädens orangelysande blad, i mötet med trädens stammar, de som har stått där i årtionden, århundraden, som är levande, vars små rottrådar kommunicerar med varandra. De som sjuder av liv. Jag har hört att det går att höra saven om man lyssnar noga. I fåglarnas flytt-formationer, i mötet med den andres blick. Det är därför det går att känna Guds medlidande i sorgen, i förlusterna, och Guds kraft och närvaro i kampen för rättvisa och rättfärdighet, i den djupa nöden för skapelsen, jorden, vårt hem.

Världens kyrkor har delat smärtan länge, även om allt för lite har gjorts. Kyrkornas världsråd deklarerade från sin begynnelse 1948, efter andra världskriget, att kyrkorna är en fredsrörelse, och vidgade det 1983 till att tydligt innefatta hela skapelsen. Shalom, Guds fred, gäller hela den bebodda världen, oikoumene. Varje år fortsätter vi att med den världsvida kyrkan uppmärksamma detta under Skapelsetid.

Gud som blir människa, kropp, som blir ett med hela vår brustna och vackra tillvaro. Det innebär att Gud också känner revorna, rubbningarna, oron och den starka ångesten, saknaden, sorgen. Ekoteologerna talar om världen som Guds kropp. Det är en bra bild för så intimt engagerad och nära är Gud i den värld Gud skapat, älskar och fortsätter mana till fred. Guds avsikt. Shalom. 

Fredsbudskapet som löper som en grundton genom bibelns böcker, berättelserna, från den första skapelsen genom profeterna, psalmisten, vishetsförfattarna, historieskrivarna, Jesusdokumenterarna. Saliga de som gör fred. De skall kallas Guds söner och döttrar (Matt 5:9). De som kom efter Jesus, de som fortsatte vägen, de som ville söka Guds vilja, följa Jesus. De som förstod att det Jesus kallar till är något radikalt annorlunda än världens logik. Det är att välja icke-våld konsekvent, kärlekens väg, visa omsorg, inse att allt är ett lån, att vi inte ska hålla fast utan gå. Lidandets väg. Jag värjer mig mot beteckningen men vet att kraften föds där, i sårbarheten, viljan till förändring, när vi känner världens smärta också i våra egna kroppar, Guds smärta. Det börjar där. Omvändelsens väg, omställningens. Kärlekens väg.

Må vi gå den. Må vi få erfara att vi inte går ensamma. Må världens ledare förstå den. Och må hoppets ljus fortsätta att lysa, Guds ljus, om fred på jorden. Gud till ära.

Sofia Camnerin, generalsekreterare Sveriges kristna råd