2026 börjar den muslimska fastemånaden ramadan kvällen före vår kristna påskfasta startar askonsdagen den 18 februari. Stiftens handläggare för interreligiösa relationer tipsar om att detta kan bli ett tillfälle för samverkan.
I samverkan med era lokala muslimska församling/ar kan ni bjuda in varandra vid den muslimska iftar en kväll i er kyrka och en kväll i moskén. Vi tror att detta kan vara ett sätt att stärka relationerna och berätta en annan berättelse om muslimer och islam än den som ofta hörs i samhällsdebatten idag.
Givetvis går det smidigast om församlingen redan har kontakter med den muslimska församlingen och kan föreslå detta för dem och sedan samplanera. Har ni ingen upparbetad relation kan detta vara ett tillfälle att ta en första kontakt.
Ett förslag är att börja med att kontakta muslimska församlingen och föreslå idén med att dels få bjuda dem på en iftar i kyrkan och höra om de vill bjuda tillbaka i moskén. Finns ingen muslimsk församling men ni har kontakt med muslimer i er verksamhet kan ni förstås samarbeta med dem om iftar.
Fakta om iftar
Iftar betyder ordagrant fastebrytande och infaller varje kväll i ramadan efter utropet till bön (adhan) vid maghrib-bönen, vid solnedgången (17 februari är detta kl. 17.16 och sedan senare och senare, så 15 mars är det kl. 18.16). Efter böneutropet bryts fastan vanligen med att man äter tre dadlar, som Muhammed ska ha gjort, och dricker lite vatten innan muslimerna går och ber i cirka 10 minuter. Enligt en hadith ska Muhammed ha bett dessa ord vid fastebrytandet: ”Törsten har försvunnit, venerna återfuktats och belöningen bekräftats, om Allah vill”.
Tillbaka från bönen fortsätter måltiden med till exempel en tunn linssoppa, sen serveras en rik måltid, där maten skiljer sig åt beroende på var man kommer ifrån. En fin lista på olika mattraditioner finns i Wikipedias artikel om iftar, men be gärna era muslimska vänner om råd, kanske har de tips på någon cateringfirma som kan anlitas. Om ni vill servera kött får ni hålla koll på att det är halal.
Troligen kommer era muslimska vänner be er undvika att lägga den interreligiösa iftaren dagarna alldeles i början av ramadan och mot slutet (bland annat då ”allmaktens natt” infaller, då enligt traditionen ärkeängeln Gabriel uppenbarade sig för Muhammed med den första texten ur Koranen).
Under måltiden kan ni berätta för varandra om fastetraditioner, vilka olika seder och kulturer som finns inom kristendom respektive islam och hur vi ser på fastans mening. Ni kan förstås också bjuda in till högtidliga tal och lekar.
2023 blev iftar av UNESCO erkänt som ett immateriellt kulturarv för mänskligheten, för sin roll att stärka familjeband, främja välgörenhet, solidaritet och socialt kontakter.
Lycka till och en god påskfasta, önskar
Henrik Frykberg, stiftsadjunkt Göteborgs stift
Caroline Kylbäck, stiftsadjunkt Västerås stift
Ida Wreland, stiftsadjunkt Växjö stift
Maria Klasson Sundin, stiftsteolog Luleå stift
Gudrun Norrfjärd, internationell sekreterare Skara stift
Eva-Maria Munck, koordinator för internationella och interreligiösa frågor Stockholms stift
Pernilla Myrelid, stiftsadjunkt Linköpings stift
Erik Berggren, biskopsadjunkt Uppsala stift
Helena Inghammar, stiftsadjunkt Strängnäs stift
Peter Lööv Roos, samordnare för interreligiösa frågor kyrkokansliet
Varför lyfter vi inte fram den kristna fastan i stället?
Att bjuda in andra av annan tro till högtider är något som Svenska kyrkan och flera andra kyrkor i världen över länge uppmuntrat till. Tidigare har församlingar exempelvis inbjudit till att uppmärksamma advent och chanukka, den judiska ljushögtiden. Det handlar om att bidra till att bygga ett gott lokalsamhälle. Det gör vi när vi lär om varandras traditioner och önskar välsignelse över varandras högtider och lyssnar till varandra.
Att lyfta fram att våra muslimska grannar nu går in i sin fastemånad innebär inte att vi överger den kristna fastan eller fastetiden. Tvärtom. Kyrkan står tryggt i sin egen tradition, sin egen teologi och sin egen rytm. Fastan är en av de äldsta kristna praktikernas tid för eftertanke, omvändelse, bön och solidaritet, och den fortsätter att vara det.
När vi samtidigt uppmuntrar församlingar att möta muslimska grannar i deras fasta handlar det inte om att blanda ihop traditioner eller relativisera vår egen. Det handlar om något djupt kristet: att se den andre, att bygga fredliga relationer och att känna igen att människor av olika tro delar erfarenheter av fasta, bön och omsorg om världen.
Kristen fasta förändras alltså inte, men vi kan få syn på den utifrån ett annat perspektiv. Genom att mötas över traditionerna kan vi:
- fördjupa vår egen förståelse av fastan, genom att se hur andra lever sin;
- bygga relationer och tillit, särskilt i lokalsamhällen där människor av olika tro lever nära varandra;
- vittna om kristen gästfrihet, som alltid har varit en del av kyrkans identitet, en gästfrihet som även är stor i andra trostraditioner såsom den muslimska.
- stå upp för religionsfrihet och respekt, vilket är en självklar del av kyrkans samhällsuppdrag.
Att uppmärksamma muslimsk fasta är alltså inte ett avsteg från vår egen tradition, utan ett uttryck för den. Vi överger inte fastetiden, vi lever den, med öppna ögon och öppna händer.
Lämna ett svar