Qla Zetterberg, församlingspedagog i Arbogabygdens församling och projektledare för Franciskusjubileet 2026, berättar om den helige Franciskus
Han är smal. Sådär sjukligt smal som en människa som lider av svält. Hans kläder och hår är fyllda av murbruk och händerna är händer hos någon som vet hur man hugger, lyfter och bygger med sten. De är fulla av blåsor. Ögonen är bruna som kastanjer och hans mun ler. Nej, munnen skrattar. Ett sådant där genomlyckligt skratt som genomsyrar både kropp och ande. Så ser jag Franciskus, mannen som är ett helgon för många och en förebild för många andra. Det kanske är det som gör honom så fascinerande, att han kan nå ut till så många. Katoliker, protestanter, ateister, muslimer… Ja, även inom islam finns det berättelser om Franciskus. En av dem tänkte jag dela med er. Med mina ord.
Franciskus var en dramaqueen. Hans högsta dröm var att bli martyr och dö i kampen för kristenheten. Han föddes i rätt tid för det. Korstågen pågick för fullt och han hade alla möjligheter att för påven gå in i krigen mot Heliga Romerska Imperiet eller att dö för kyrkan i krig mot muslimerna i det heliga landet. Franciskus prövade också krigets väg. För att kämpa för påven gick han med i kriget mot Perugia och Imperiet, men det gick inte så bra och han blev krigsfånge. Kanske var det under fångenskapen som något började hända, något som fullbordades när han köptes fri och sedan fick kallelsen av Gud. Kallelsen att ”Bygg upp min kyrka!”. Något Franciskus gjorde både fysiskt och andligt.
Men genom hela livet, i mötet med de spetälska, vargar, fåglar och påven, så fanns längtan till martyrskapet kvar. Så när hans hälsa började vackla så bestämde han sig för att åka till Egypten. Sultanen Al-Kamil styrde i Egypten. Franciskus “visste” att det var dödstraff på att vara kristen i Egypten och tänkte därför att det inte kunde finnas någon större ära än att konvertera sultanen till kristendomen och få ett slut på korstågen. Eller att dö under försöket och bli martyr. Al-Kamil var dock en väldigt fredlig härskare. Han hade flera gånger erbjudit fred till de kristna och till och med lovat dem Jerusalem och det sanna korset (De kors som Jesus dog på), men påven och de kristna vägrade. Detta var nog ingenting Franciskus kände till men även han, Guds lille fattige, blev bemött med fred. Al-Kamil bjuder in Franciskus till middag, kanske med förhoppning att konvertera honom.
Det som sedan händer är ett Guds mirakel. De äter och dricker tillsammans hela natten och ingen av dem lyckas konvertera den andra, men de blir vänner. Franciskus fick inte bli martyr. Han fick bli något större. En symbol för syskonskap och vänskap över religionsgränser. Sedan detta möte år 1219 tills idag har Franciskanerna alltid haft tillgång till Jerusalem. Oavsett vem som har styrt staden. Berättelsen om Franciskus och Sultanen lever än i dag. Både hos kristna och muslimer. I en värld som försöker ställa kristna MOT muslimer blir Franciskus en Tillsammansskapare, ett redskap för Guds fred.
Läs mera om Arbogabygdens församlings satsning på Franciskusåret 2026 här: https://www.svenskakyrkan.se/arboga/nyheter/franciskus-fotoutstallning-sabo
Lämna ett svar