Den 6 september är söndagens tema Enheten i Kristus, och så passande för ett inlägg från Kyrkornas Världsråds utbildningssatsning kallad GEM – en skola för styrning, ekonomi och ledning, som jag hade förmånen att närvara vid de två sista veckorna i augusti.
Årets 8e version av GEM bjöd samman 22 unga och äldre kyrk-ledare från hela världen för att lära om och av det projekt som heter NIEFA – en ny internationell ekonomisk och finansiell arkitektur för en ekonomi för livet.
Stora ord, som så ofta inom kyrkornas världsråd. Stora, viktiga ord, som får sin tyngd just genom att det är en bred ekumenisk rörelse bakom, förenade i kallelsen att bidra till att glimtar av rättvisa och fred tar plats här i vår mitt, bland människor som Gud älskar. Vi fick lyssna till många föredrag av initierade inom såväl ekonomi som teologi, och till deras analyser av den nuvarande världsordningen. Vi fick ta del av konkreta förslag på hur den ekonomiska världsordningen skulle kunna se annorlunda och framförallt: hållbar ut, från bland andra Dr Artemisa Montes-Sylvan, Mexico och Dr Carlos Larrea, Uruguay.
Två inslag som jag fastnade för alldeles särskilt var dels projektet Earth4all, där bland andra Johan Rockström, Jayati Gosh, och Per Espen Stoknes, sammanställer naturvetenskap, kultur och påverkansarbete för att ge oss bilden av en värld där välmående och framgång går att uppnå på en stabil planet. I deras Earth for All: A Survival Guide for Humanity, se : Earth4All_Exec_Summary_EN.pdf byggs argumenten för två olika scenarios, ett bättre och ett sämre, men fortfarande levbart, som skulle kunna bli följderna av ett på djupet förändrat ekonomiskt system.
Det andra exemplet är Oikocredit, ett mikofinans- bolag som Svenska kyrkan var med och etablerade för 40 år sedan. Två representanter, Ms Ulrike Haag, Tyskland och Ms Yolirruth Nuñez, Peru, berättade om hur det går till när olika aktörer blir del av det de kallar social impact investing, genom att stötta människor som är aktiva inom serviceyrken, jordbruk och förnyelsebar energiproduktion. Många av kursdeltagarna tyckte det var skönt med ett konkret exempel på hur det faktiskt kan gå till när pengar används till något bra och konstruktivt.
Två deltagare stannar kvar alldeles särskilt hos mig : Rodney från den evangeliska lutherska kyrkan i Palestina, med israeliskt pass och sitt andra barn på väg, och Anier från den presbyterianska kyrkan på Kuba, med bara en enda fråga till oss alla: vilket ekonomiskt system ska ta över när Kuba kraschar?
För första gången i år hade man även med medlemmar från ursprungsbefolkningar, Jocabed och Runhil från Gunadule-folket i Panama, och Jazmin från Bolivia. Jocabed, som är verksamhetsansvarig på Memoria indígena, föreläste om ”indigenous economy” och målade upp möjligheten att förstå ekonomi som tillåtelse och som en gåva.
Trots att flera deltagare från den afrikanska kontinenten inte hade fått något visa, lyckades WCC bra med representationen. Vi tre från Europa plus de två från Nordamerika, var helt klart en minoritet bland majoriteten deltagare och föreläsare från globala syd. Och jag, som är född 1971, var bland de tre äldsta, och sedan var alla yngre ner till Marysol, 22 år. Ovant att inte vara normen, ovant att engelskan ofta gled över till spanska och portugisiska, ovant att inte hänga med i det tekniska, ovant att behöva anpassa sig, be om hjälp, känna sig – utanför normen. Ovant, och lärorikt.
Panama city, så.
Staden som växte upp kring kanal-bygget och skatte-paradis-skapandet.
Staden som inte lärt sig något av Europas sävliga kultur med siestan som en liv-lina de varmaste timmarna. Bilarna rusar 24/7 längs med havet, som inte på något sätt är tillgängligt för stadsborna och drar in och ut i ebb och flod och lämnar botten full med plast och flaskor och annat skräp.
Huvudstaden i ett land där kanalen genererar enorma mängder pengar till staten – varje fartyg som går igenom betalar ca 4 milj kronor – och ändå är Panama ett av världens mest ojämlika länder.
Kommer jag återvända? Jag landar hemma, lycklig över lugn och renlighet, naturens svalka, höstregnen. Men framför alltid glad över att bo i ett land där ett tillräckligt stort antal människor fortfarande tror på vårt demokratiska system, att det går att påverka, att våra folkvalda inte bara bryr sig om pengar, utan också lite om grundläggande värderingar och det goda samhället. Inte många av de andra kursdeltagarna trodde längre så om sina folkvalda.
Nej, Panama city, jag kommer nog inte återvända. Flygresan var lång, flygbränslet giftigt, och jag – jag behövs här, där jag är. Men ekumeniken är en kraftkälla till fördjupad förståelse för både liv och tro. Tillsammans möttes vi en övertygelse om att en annan värld är möjlig, och att vi människor är värda så mycket mer än ojämlikhet, ockupation -och oligarker. Det måste vi på alla sätt hjälpa varandra att komma ihåg, även om det någon gång också kräver en flygresa.
Text: Lisa Westberg lisa.westberg@svenskakyrkan.se
Kommentera det här inlägget