Amanda Nyberg är en av de 12 unga vuxna som deltagit i Kyrkornas Världsråds generalförsamling. Hon kommer från Lund där hon studerar missionsvetenskap med ekumenik och är engagerad i Lunds stifts internationella arbete.
Hemkommen till Lund deltog jag i söndagskväll i kryptan, en temamässa i domkyrkan. På grund av tidsomställningen fick jag anstränga mig för att hålla mig vaken, men vi fick höra ett intressant föredrag om schizofreni och attityder kring det, vilket påminde mig om boken jag läste på hemresan och gärna vill rekommendera, Interpreting Disability – A Church of All and for All, av Arne Fritzon och Samuel Kabue, World Council of Churches Publications 2004. Psykisk sjukdom och funktionshinder är inte samma sak, men det finns ett behov av bättre förståelse för bådadera:
”As a person with disability I want to turn to every part of human society and God’s church and urge them: Let us share your world! Because your world is also my world and every person’s world, and because, so far, this is the only world there is.” (Fritzon s. 22-23)
Generalkonferensens tema rättvisa och fred har vi fått vrida och vända på. Det innebär t.ex. behov av mat, sömn (eller ”safe space”) och gemenskap. Vi har pratat, lyssnat, läst, dansat, sjungit och dramatiserat. Vad jag har saknat, kände jag när jag kom hem till domkyrkans krypta, där jag en gång är döpt, är nattvarden. Jag har varit på en kristen konferens i två veckor utan att få fira mässa. Hos den presbyterianska församlingen blev det ingen nattvard, Lutherska världsförbundet firade inte mässa på sina träffar och det fanns en amerikansk kyrka som bjöd in till en lunchmässa öppen för alla, men inte skulle alla kunna gå ändå. Det finns kanske en överlägsenhet i det synsättet, att vi här har en komplett mässa och att det enda hindret är andras ovilja att delta. Vi har bett för världsfreden med ett stort överflöd av ord, men inte utväxlat fridshälsningen i en gemensam mässa. Vi har talat om ekonomi, men inte delat bröd.
När jag för några år sedan hade varit på utbyte i Brasilien slogs jag vid första mässan hemma av sorgen kring fattigdomen. Några vid samma nattvardsbord, fast i Brasilien, har inte bröd för dagen. Den här gången tänkte jag på splittringen. Vad är det för nattvard när vi inte kan fira den ihop? Kan jag nöja mig med det här? Är kyrkan giltig när den inte är enad? På ett tragiskt sätt upplevde jag mässan som futtig.
Låt oss dela bord, för finns det egentligen mer än ett?
Vi sjöng vid temaplenum om rättvisa: ”Until all are fed we cry out. Until all on earth have bread. Like the one who loves us each and every one, we serve until all are fed.”
PS. ACT Alliance (Action by Churches Together), har nu katastrofhjälp på Filippinerna. http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1061201
Bildtext: Vi äter vid var sitt bord.
Fotograf: Harald Götlind. (Amanda Nyberg är andra från höger.)
Kommentera det här inlägget