De flesta, som är födda här i Sverige, bär inte på minnen av krig och terror. Men kanske gör deras föräldrar det.
Nu kommer alltfler till vårt land och blir bofasta här. Människor, ofta män, som bär på egna minnen. Minnen, som aldrig utplånas.
Någon berättar om en lång vandring från sitt land. Man gick
på nätterna med hjälp av följeslagare, som man fick betala dyra pengar till. Ofta var man rädd.
Där jag bor spränger de för tunnelbanan. Hela vårt hus vibrerar och glasen klirrar i skåpen. Det är så pass jobbigt, att vi kan få flytta till ett tillfälligt boende.
Nu kom en man, som kommit hit som flykting, in i min hall,
där jag mötte honom. Just då sprängde de. Mannen sade
ingenting, men sökte mig med blicken. Och jag tänkte, nu
vet jag. Jag har mött blicken hos en man, som fruktar det
värsta.
Kommentera det här inlägget