Jag skrev för en tid sedan om Eusebios Vittis, en grekisk prästmunk, som under en tid levde i Rättvik, i nära anslutning till Stiftsgården.
Jag har nu en bok av honom. ”Herre, lär oss att bedja”. (1)
I bokens inledning skriver han: ”Det följande har ursprungligen skrivits under en period av ångest, i en återvändsgränd.”
”Allting runtomkring var dunkelt och meningslöst.” Vägen ur detta blev ”den sfär av gemenskap med Gud, som enkelt kan nås genom bönen”. (2)
Under rubriken ”Tillkomme ditt rike” skriver han: ”Jag är inte tålmodig när det gäller Guds rikes förverkligande”.
”Jag vill att det skall bli verklighet just nu, just när JAG lever, för
att också JAG skall få vara med.”
Jag saknar en viktig sak. ”Självuppoffringens vilja och den
oavlåtliga och varma bönen om att Guds rike skall komma oavsett mig. Nej, jag kämpar inte som jag borde, inte så nitiskt och ivrigt, som jag kämpar för min utbildning, för min egen persons ära och anseende.” (3)
Om bönen skriver han ”Den hemliga bönen, den äkta bönen är ett slags död. Den gamla människan som önskar synas dör och
begravs i tystnaden och i det fördolda.”
” … bönen är växthuset där själen säkert mognar .. hon mognar
på ett djupare sätt. Gud är solen. Själen som står under hans ..
värme och ljus växer så småningom..” (4)
Till sist. Tack Eusebios för att du skriver allt detta. Och för att
du också skriver om dina egna tillkortakommanden och brister.
1 Eusebios Vittis. Herre, lär oss bedja. Bokförlaget Åsak 1984
2 Sidan 7
3 Sidan 118
4 Sidan 22
Kommentera det här inlägget