Utanför min dörr finns ett tidningsställ där tidningsbudet kan lämna tidningar. Men nu står där en öppen bil. Den körs av en tomte, som har med sig en julgran och ett paket.
Inne i mitt rum lyser en adventsstjärna. Det gäller att ha ordning på symbolerna. Enligt Matteusevangeliet kom några stjärntydare till Jerusalem och frågade, ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp”.
Advent brukar ibland översättas med ”väntan”, men betyder
ankomst. D.v.s. Jesu ankomst. Det finns ett mycket gammal
hymn, som man läser under Adventstiden i Tidebönsboken.
Och som har nummer 422 i vår psalmbok.
”O du som himlens stjärna tänt och ljus bland dödens skuggor sänt”. Och den fortsätter.
”Ur jungfruns sköte steg du fram, vår brudgum och Guds rena Lamm, med läkedom för allas nöd, och väldet över synd och död”.
Detta är både märkligt och egendomligt. Skulle Gud själv,
Guds Son göra detta? Låta sig födas som ett litet barn?
Ja, det är så egendomligt, att det måste vara sant. Varför
skulle man annars säga detta?
Till sist. ”Jag vill lovsjunga dig, Herre, ty du drog mig upp ur
djupet. Herre, min Gud, jag ropade till dig och du gjorde mig
frisk. …Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens
dräkt och klädde mig i glädje.”
Psaltaren 30
Kommentera det här inlägget