Askonsdagen

Askonsdagen, onsdag 18 februari

Matteus 6:16-18

När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.

Jenny Holmberg skriver: 

”Vad är det med dig?” frågar min bästa vän.
”Du ser ut som att du har sålt smöret och tappat pengarna.”

”Nej…” säger jag dröjande medan jag tänker efter.
”Jag är nog lite trött bara.”

Jag undrar hur många gånger en vanlig onsdag i februari som den meningen uttalas i vårt land.
”Hur är det med dig, älskling?”
”Jag är nog lite trött bara.”

Ibland är det sant. Jag är helt enkelt bara lite trött och det är inte mer med det. Det är ju inte så märkligt om man blir det efter en lång dag på jobbet, när man fick skoskav av sina nya skor med inbyggd dubb, så att man var tvungen att ta av sig dem och byta till sina gamla vanliga ingådda skor som man tack och lov hade i skåpet, men så ramlade man på väg till Ica på lunchen och slog upp ett skrapsår på knät.

”Jag är nog lite trött bara.”

Ibland tror jag inte det är sant alls. Det finns en helt annan orsak bakom att jag ser ut som att jag sålt smöret och tappat pengarna (det vill säga: man ser lite hängig ut, som om man förlorat något), men jag orkar inte berätta om den eller kanske ens erkänna för mig själv vad det är som rör sig inuti. I varje fall inte idag, en vanlig grå onsdag i februari, för om jag öppnar mig och släpper fram det där oroliga så vet jag inte om jag kan hålla resten av allt det grå på avstånd. Och så rinner livet vidare, med mitt ”jag är nog lite trött bara” som eko.

Min fader ser i det fördolda. Ser bortom alla undanflykter och alla förskönande omskrivningar som jag omger mig med för att skona dem jag älskar, eller mig själv. Ser det som finns längst in, bortom allt. Idag är det den allra första av de fyrtio dagarna av fasta. I Gamla Testamentet berättas det flera gånger om hur de stora profeterna, till exempel Daniel och Habackuk klär sig i säck och aska för att alla ska se att de fastar. Men vi uppmanas att göra tvärtom, att utåt leva våra liv som om ingenting har förändrats medan förändringen sker inuti.
Inuti, på den plats i våra inre där bara Guds röst talar. Det är fastans innersta väsen.