Jakobsbrevet 2:14-17
Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver. Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.
Johan skriver:
Det finns en konstig uppdelning mellan tro och handling. Som om det ena var finare än det andra. För Svenska kyrkans del går det naturligtvis tillbaka på striderna vid reformationen; om att köpa sig ett fritt samvete med avlatsbrev eller ta sin tillflykt till tron att Gud ensam förlåter. Därför är det befriande att börja en fasteblogg för min del med Jakobsbrevet. Jakob skiljer inte mellan tro och handling – för honom är tro och handling delar av samma övertygelse. Tro utan handlingar är död, skriver Jakob. När jag för snart 25 år sedan vigdes till präst gav jag löftet att arbeta för att ”tro, lära och liv skulle bli ett”. Det är inget litet löfte och för mig aktualiseras det alltid i fastetiden. Gör det någon skillnad att jag tror på en levande gud? Är tron bara något som finns i huvudet, men inte i händerna och fötterna. Fastan blir en möjlighet att börja om, att återstarta mitt löfte att Gud ska få omfatta hela mig, inte en särskild del som är prästen i mig. En gång om året får jag se på mig själv med både allvar och kärlek, Se allt jag misslyckas med, se alla mina förhoppningar som blev till aska. Men också våga tro på att jag kan utvecklas; att just denna fasta kan vara ännu ett litet steg på vägen till ett mer genuint sammanhålet liv. Jag går också in i denna fasta buren av Tomas Tranströmmers ord ”Du blir aldrig färdig och det är som de ska”. Jag blir aldrig färdig med Jakobsbrevets uppmaning, jag blir aldrig färdig med min strävan att vara en hel människa och det är som det ska. Om jag blev färdig vore det ju förfärligt.
Kommentera det här inlägget