Johan Bremer
Luk 8:8
”Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar.”
Johan skriver:
Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider… Så börjar den mest kända av fastans psalmer, nummer 135 i vår psalmbok. Det var inte Jesus som gick en gång, det är vi som går nu.
Ibland gör psalmförfattare så, bryter sig liksom igenom tiden och gör det som en gång skett närvarande i nuet. Ibland är hela vår gudstjänst sådan – vi liksom lämnar nuet och befinner oss plötsligt där det hände. Kyrkans uppfattning om tid är närmare teaterns eller litteraturens än den moderna synen, där tid är något som bara rör sig framåt.
En del av fastan för mig är att försöka vandra med Jesus och lärjungarna. Att i tanken förflytta mig till de dammiga vägarna upp mot Jerusalem. Så att det som hände inte bara blir en gammal historia utan något som jag är en del av.
Låter det omöjligt? Ja, på ett sätt är det naturligtvis det. Men med fantasins, bönens och tankens hjälp går det att komma en bit på väg. Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider.
Kommentera det här inlägget