Lek inför Gud

Käre Johan!

Åh, din hälsning i slutet av brevet igår väckte en så stark längtan i mig! Att få omslutas av den himmelska musiken. En sådan nåd.

Ibland går ju livet, som bekant, för fort. Nej, jag vet, tiden är lika lång hela tiden, man får lika många minuter varje dag. Men i perioder lyckas vi använda de där minuterna på ett sätt som gör att vi antingen inte hinner med att uppleva dem ordentligt, för att vi är upptagna med att ordna med allt annat, eller på ett sätt som inte är konstruktivt, som oro, ångest och skräck.

Jag saknar mina långa promenader. Jag kan inte springa, för jag är redan tidigt i livet opererad vid fler än ett tillfälle för ben som inte sitter fast riktigt som de ska, men om jag håller mig borta från hård asfalt så kan jag gå. Jag kan gå långt, fort, länge. Jag kan gå tills allt brus i världen tystnar, tills till och med den envisaste oro har gett sig av och allt som återstår är stegen, rytmen, andningen.

Då kommer musiken. Den himmelska. Den som omfamnar. Det är inte sällan så att den är så påtaglig att jag faktiskt skriver ned den på papper när jag kommer hem. Som toner eller ord.

Aldrig är min bön så självklar, så uppenbar, så enkel och rättfram som där, efter de första tre, fyra kilometernas kamp med mina egna tankar, när det tystnar och all kommunikation som återstår är den mellan mig och Gud.

Nu kan jag inte gå, för jag ska lite längre fram i vår få glädjen att bli förälder till vårt andra barn, och jag har drabbats av en rätt besvärlig form av det som brukar kallas foglossning. Jag vaggar fram, max ett par eller tre kilometer om dagen, i maklig takt.

Men tänk, då har jag istället välsignats med en treåring! En treåring som orkar gå ganska precis så fort och så långt som jag nu kan ta mig. Så jag är sällan jag längre, på mina promenader. Jag får ofta vara Blixten McQueens bästa kompis Bärgarn (figurer hämtade ur en mycket älskad Disneyfilm om bilar) eller en häst, eller någon som är ute och går med min väldigt busiga hund eller något annat härligt.

Lek. Lek inför Gud, det brukar vi kalla liturgi i kyrkan. Och här? Ute på landsbygdens leriga vägar? Nog är det minst lika mycket lek inför Gud här? Barnets lek, så underbart uppriktig i alla sina delar, som jag får glädjen att prova på nytt.

Längtan är viktigt, som i Psaltarens etthundratrettionde psalm. Längtan för oss framåt, eller inåt, eller uppåt, vartåt det nu är som vi längtar. Det kan vara jobbigt i stunder, men leder ofta fram till något gott. Som att våga hoppas på Herren, ty hos Herren finns nåd.

Och medan vi längtar. Låt oss leka.

Jag skickar med ett barnskratt till dig. De är helande.

Hälsningar

Jenny

Ps 130:4-8

Jag väntar på Herren,
jag längtar,
jag hoppas få höra hans ord.

Jag längtar efter Herren
mer än väktarna efter morgonen,
än väktarna efter morgonen.
Hoppas på Herren, Israel,
ty hos Herren finns nåd
och makten att befria.

Han skall befria Israel
från alla synder.