7/3
”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” 2 Kor 5:17
Johan skriver:
Här i Närke finns ett uttryck som ger Jantelagen ett ansikte: ”Det går aldrig”. Det kan användas i dom mest vitt skilda sammanhang där det behövs slås fast att ingen ändring är möjlig och att det är lönlöst att ens försöka.
Jag tror inte att Paulus hade hört det talesättet, för det han skriver är precis tvärtom: Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt är möjligt, i Jesus är vi som nya varelser, vi är nyskapade.
Ibland hör jag att i kyrkan talar vi bara om synd och att den kristna tron bara ger oss dåligt samvete. Men egentligen är det precis tvärtom. Det Jesus kom med, och som Paulus för vidare, är att allt är möjligt. Det är aldrig kört, det finns alltid en möjlighet att börja om. Poängen med syndabekännelsen som vi inleder varje gudstjänst med är inte bekännelsen i sig, vi vet alla att vi gör fel. Poängen är förlåtelsen, att vi alltid har möjlighet att börja om och lämna det som har varit bekom oss.
För mig är Paulus ord också en utmaning. Vågar jag ta Paulus ord till mig? Vågar jag se mig själv på det sättet och vågar jag se på de människor jag möter som mäniskor för vilket allt är möjligt? Det finns så mycket hoppfullhet i Paulus ord – tänk om vi vågar leva i det hoppet, för oss själva och andra.
Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött.
Jenny skriver:
Jenny Holmberg
Det finns ingenting som stjäl så mycket uppmärksamhet från en människas liv som döden. Den drabbar oss alla och ingen av oss kan värja sig. När döden tar ifrån oss dem vi älskar, då rämnar vår värld och vi ligger sårade utan att kunna andas, utan att kunna röra oss, utan att kunna förändra något. Vi är maktlösa inför döden.
Vår egen död väcker frågor i oss. Ibland stressar den oss, vi blir rastlösa och oroliga. Ibland får insikten om vår egen dödlighet oss att se livet klart, att leva fullt ut. Romaner, poesi, filmer, tv-spel, sånger, konst av alla slag försöker svara på frågorna. Den yttersta, gåtan med vårt liv, dödens mening, ligger alltid utanför vårt räckhåll.
En dag är den dag då Jesus ger sig av mot Jerusalem. En dag är den dag då han ber lärjungarna låna åsnan och hennes föl. En dag är dagen då han äter sin sista måltid, med sin vän Judas. En dag är dagen då han blir dömd, på grunder som inte finns till, för brott som inte har begåtts. En sekund är den sista, efter hans rop av förtvivlan. Han dör, för alla. Alla har dött.
En dag slutar livet som vi känner det i döden. Men det är inte poängen. Inte med oss och inte poängen med Jesus. Så kanske kan vi leva med att den yttersta frågan består.
Jesus svarade: ”Inte kan ni väl få bröllopsgästerna att fasta så länge brudgummen är hos dem?
Johan Bremer
Johan skriver:
Vd är det som händer i den här texten? Är det bara brudgummen som är med på bröllopet? Ja, när Jesus talar om en bröllopsfest så är den ganska annorlunda än vad vi är vana vid. Själva festen var tydligen uppdelad och brudgummen hade en egen fest med sin släkt innan han mötte sin brud. Men Jesus talar ju egentligen inte alls om ett bröllop vilket som helst, han talar om sig själv – det är han som är brudgummen.
”Gläd dig du Kristi brud!” Så har vi sjungit i kyrkan under advent långt innan Åsa Waldau i Knutby började tala om sig själv som Kristi brud. Bruden är hela kyrkan, bruden är du och jag och brudgummen är Jesus. Det är ett språkbruk som går tillbaka på Jesus själv som vi ser i dagens text.
Vi har nog ganska olika bilder av vad ett äktenskap kan vara. Det är ungefär som askungen när hon talar om balen på slottet. Det kan vara långtråkigt, urtrist och alldeles underbart – precis som livet självt. Men mer än något annat uttrycker bilden av kyrkan som brud och Jesus som brudgum närhet. Så nära som vi är i den närmaste relation – så nära är Gud oss. Gud är inte en åsikt, Jesus är inte en idé – han är oss nära som en människa vi älskar. Därför är trons språk i böner och psalmer så nära kärlekens språk, för relationer uttrycker vi så.
Poeten Bo Setterlind beskrev det så här i en dikt:
HERRE,
Du ger mig idel skönhet,
och jag vet inte vad jag skall göra med den
– som när någon, som ingenting vet om blommor,
får famnen full
av Dig.
Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta, som ett sigill vid din arm. Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga. Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?
Jenny Holmberg
Jenny skriver:
Höga visan. Ibland har jag tänkt att all jordens poesi redan är nedskriven där. Vad vi än diktar idag så kan vi hitta det i en många tusen år gammal skrift, som om orden vore evighetsfyllda. Kanske är det så att vi aldrig kan skriva något nytt om kärleken, men att vi ändå ständigt behöver formulera och omformulera den. Jag behöver det i varje fall, jag skriver om och om igen om kärleken, också efter det att jag bränt mig och tänkt ”aldrig mer”. Vi skriver och orden blir musik i någons öron. Ibland sätter vi bokstavligen toner till orden. Som jag, till sången nedan som jag skrivit. Inget revolutionerande eller livsförändrande. Men ord om kärlek. Om och om igen.
Och så detta, om offret, om det yttersta offret för kärlekens skull, som fastans väg bär mot korset. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?
Milsblå sång
Här står jag nu
hör hur vindarna sjunger igen
häpen och fri
uppfylld av känslan
Jag lyssnar berörd
hör hur längtande livstråden vill
vävas mot väntande himlar
platser där kärlek blir till
Jag vill få gå
här när markerna sjunger ditt namn
Jag vill få gå
mot din väntande modiga famn
Du öppnar min värld
jordens färger med hisnande djup
som om något nytt
har lärt dem att skimra
Det är som om jag
aldrig sett hur en himmel slår ut
där mellan molnen i stråken
milsblått som inte tar slut
Jag vill få gå
i nyansen som lyser i dig
Jag vill få gå
i ditt ljus som är himmelens färg
”Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”
Johan Bremer
Johan skriver:
Det Jesus sa till lärjungarna var väldigt radikalt för 2000 år sedan och jag tror att det är lika radikalt idag. Han vänder rätt upp och ner på våra vanliga perspektiv och våra hierarkier.
Det är fint att bli betjänad och ompysslad, det är inte lika fint att vara den som står för omsorgen. Det visar sig i lönekuverten för lokalvårdare och undersköterskor och de högsta cheferna i näringslivet lever efter sin egen norm som avslöjandet av SCA-topparna visade.
Så kommer Jesu ord rätt in i mitt liv denna fasta, ”den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav!” Jag behöver inte ängsligt navelskåda mig själv, jag behöver bara se min medmänniska och agera. Det är nu inte ett litet ”bara”, men det är en befrielse från narcissismen, ni vet den sköne ynglingen Narcissus som blev så betagen i sin egen spegelbild att han inte lade märke till något annat. Narcissus sägs vara bilden för den moderna människan men Jesus kallar oss att lämna oss själva och finnas till för varandra.
Ett leende, ett vänligt ord, en fråga: ”Hur mår du?”. Det finns så många sätt att tjäna varandra som medmänniskor. Det enda som begränsar oss är vår fantasi.
Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ”Mästare, vi vill be dig om en sak.”
Jenny skriver:
Nu kommer den snart. Frågan hänger i luften och vi vet att den landar inom kort. Jakob och Johannes vill be Jesus att få bli de främsta i himmelriket, att få sitta på sidan om honom. Men de vet inte vad de ber om. De tror att det kommer att bli belöningen för att de lämnat allt för att följa Jesus genom hans sista år i livet och i det har de ju på sätt och vis helt rätt, men det som ska hända nu kan lärjungarna inte ens föreställa sig. Jesus kan inte lova dem det som de vill be om och de kommer att bli besvikna.
Det är inte lätt att vara den som ser det större perspektivet alla gånger. Att vara den som måste ta ansvar för att ansvaret har blivit givet. Att vara den som är klok och tråkig och säger ”nej”. Att göra det rätta tycks alltför sällan vara att göra det roligaste och härligaste. Frågan hänger i luften och det sunda förnuftet kommer att segra.
Men än något ögonblick behöver ingen bli besviken.
”Vad vill ni att jag ska göra för er?” säger Jesus, med sitt alldeles vanliga extraordinära tålamod med mänskligheten.
”Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar.”
Johan skriver:
Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider… Så börjar den mest kända av fastans psalmer, nummer 135 i vår psalmbok. Det var inte Jesus som gick en gång, det är vi som går nu.
Ibland gör psalmförfattare så, bryter sig liksom igenom tiden och gör det som en gång skett närvarande i nuet. Ibland är hela vår gudstjänst sådan – vi liksom lämnar nuet och befinner oss plötsligt där det hände. Kyrkans uppfattning om tid är närmare teaterns eller litteraturens än den moderna synen, där tid är något som bara rör sig framåt.
En del av fastan för mig är att försöka vandra med Jesus och lärjungarna. Att i tanken förflytta mig till de dammiga vägarna upp mot Jerusalem. Så att det som hände inte bara blir en gammal historia utan något som jag är en del av.
Låter det omöjligt? Ja, på ett sätt är det naturligtvis det. Men med fantasins, bönens och tankens hjälp går det att komma en bit på väg. Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider.
Vi använder kakor
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.
