Joh 20:18

Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

Jenny skriver:

En vecka före påsk frågar jag skolbarnen som är på besök i S:t Josefs kapell om de skulle tro sina ögon om de såg en person komma gående på vägen, som de visste var död, som de till och med hade sett dö. De flesta skakar på huvudet, men två pojkar som sitter tätt tätt intill varandra och hela fnissande tiden petar varandra i sidan med armbågarna ropar att det skulle de, de tror alltid sina ögon. ”Så ni skulle inte bli rädda alls?” ”Nä, varför då?” svarar den ene. ”Jag skulle inte bli rädd om det var någon snäll i alla fall.”

Pojken sätter fingret på det, som fnissiga barn så ofta gör, mer eller mindre medvetet. Poängen är kanske inte att det är mirakulöst att Jesus går omkring bland sina vänner igen utan snarare att det är en stor glädje att han gör det. Han är ju snäll, Jesus, Maria från Magdala känner honom väl och nog måste hon ha känt sig glad att få träffa honom igen, när hon trodde att hon aldrig mer skulle få se honom.  Ja, tänk, om livet inte vore så hopplöst omöjligt som det känns ibland, ingenting att bli rädd för, bara något att glädjas över.

Joh 19:5-6

Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: ”Här är mannen.” Så snart översteprästerna och deras folk fick se honom ropade de: ”Korsfäst, korsfäst!” Pilatus sade: ”Ta honom och korsfäst honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något.”

Jenny skriver:

Under en resa till Berlin för en tid sedan insåg jag något nytt om andra världskrigets fasor. Ibland tänker jag att det inte är möjligt att lära sig något nytt om dem, för allt det man kan är verkligen fasansfullt och det känns som att det räcker så. Men ondskan har så många ansikten att man verkligen alltid kan upptäcka nya anletsdrag.
Jag besökte Topographie des Terrors, platsen där SS hade sitt huvudkontor och där man idag har byggt en informationshall om nazismen. Där finns verkligen de hemskaste tänkbara spår av hur nazismen fungerade, hur människor torterades, hånades och slaktades. Jag stod till exempel fastfrusen länge framför den här bilden:

Propagandaaffischen vill att vi ska förstå att vi inte kan ha sjuka och svaga människor i vårt samhälle: de kostar oss skattebetalare för mycket pengar.
Det är så bisarrt att jag inte orkade röra på mig på en lång stund.
Bredvid affischen hängde en lång rad autentiska domstolsbeslut där personer med ”homosexuella tendenser” dömdes till fängelse och sedan avrättning. Måste utrotas! Måste utrotas! Mycket farliga, tänk, de älskar varandra! Ett sådant fruktansvärt brott! Och ve och fasa, det verkar som att det fanns homosexuella inom SS till och med!
Sedan en lång rad med andra lika idiotiska domstolsbeslut, där den ena efter den andra döms till döden för saker som att ha tänkt fel, pratat med fel person, delat sitt bröd med en jude och andra medmänskliga handlingar.
Och det som då slog mig, som jag tidigare aldrig har reflekterat över, det är hur viktigt det tycks ha varit för nazisterna att hela tiden ha något att döma folk för. Jag menar, de hade ju makten vid det här laget, de kunde uppenbarligen behandla människor precis hur de ville, men ändå så valde de inte att helt enkelt ställa upp alla de ville bli av med på en milslång rad och skjuta ned dem. Nej, först dömer de dem för något, ett hemskt brott som att vara sjuk och inte kunna arbeta för sitt uppehälle till exempel och först därefter avrättar de dem.

Har det bara med propaganda att göra? Att hålla dem som nazisterna inte ännu har lust att avrätta i räta led tills det blir deras tur, att övertyga dem om att de sitter säkert eftersom de inte är sjuka eller älskar någon som inte är godkänd av Hitler? Eller har det med fler saker att göra, med den djupa instinkten i oss att rättfärdiga oss själva, att hålla samvetet i schack, hur sjukt det än låter att försöka göra det medan man avrättar oskyldiga människor?

Pontius Pilatus vill inte döma Jesus till döden, för han har inget ont gjort. Men folket ger sig inte och Pilatus tvår sina händer. Men tvådda händer till trots: han utlämnar Jesus till att korsfästas.

Johannes 13:14

“Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.”

Johan skriver:

Seder och bruk skiljer sig mellan olika tider och platser – men en sak verkar vara detsamma oavsett var och när vi befinner oss på jorden. Den som jag delar min mat med är min vän. Det är likadant hos oss idag, bjuder jag någon på mat så handlar det inte bara om att äta för att få näring, vänskapen och att jag bryr mig om den andre är lika viktigt – om inte viktigare. I England, särskilt på långfredagen, äter man en speciell sorts bulle: Hot Cross Bun, eller Het korsbulle, en rund bulle med russin som har ett kors på ovansidan. Förr, och kanske än idag, var idealet att dela bullen med någon annan och då fanns följande ramsa att ta till: ”Half for you and half for me, Between us two shall goodwill be” vilket betyder ”Halva för dig och halva för mig, mellan oss båda ska det alltid råda vänskap”.

Måltiden som ett tecken på gemenskap och vänskap!

Idag är det skärtrosdagen – om några timmar ska jag fira en av mina favoritgudstjänster under året (jag tycker att vi får ha sådana). Skärtorsdagen handlar om den första nattvarden, en judisk påskmåltid som Jesus nytolkar. Nu handlar den om gemenskapen med honom, han som är vin och bröd – mat förvärlden.

I år följer vi Johannesevangeliet under stilla veckan och Johannes talar inte så mycket om måltiden, däremot lyfter Johannes fram att Jesus tvättade lärjungarnas fötter.
Och jag tänker – står inte måltiden och tvättandet egentligen för samma sak? Handlar inte båda om närhet och gemenskap? Att låta någon tvätta mig är ännu intimare än att dela mat med en annan. Och när Jesus tvättar fötterna på sina lärjungar, trots att Petrus inte finner det passande, så visar han vem han är: Inte härskaren utan tjänaren, den som ger allt, till och med sitt eget liv.

Markus 14:9

”Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

Johan skriver:

Vi närmar oss slutet av fastan. Imorgon är det dymmelonsdag. Namnet kommer från det gamla svenska ordet dymmel som betyder träkläpp eller träkäpp. I vanliga fall får en kyrkklocka sin starka klang genom en metallkläpp men från dymmelonsdagen och fram till påsk skulle klockan ljuda svagare och dovare, det gör den om trä används för att slå på den istället för metall.

En god vän lärde mig att stilla veckan följer samma dramatiska kurva som en spännande film. Det börjar med jubel på Palmsöndagen och slutar med ljuset på Påskdagen – men däremellan blir det för var dag allt mer stilla, allt mörkare.

Kvinnan i dagens text har vi stött på förut. Det är hon med balsamflaskan, hon som smörjer Jesus inför hans begravning fastän han i högsta grad lever.

I Johannesevangeliet, som vi i Svenska kyrkan hämtar årets läsningar under stilla veckan ifrån, så sker detta dagen innan palmsöndagen. Det blir som ett dovt mollackord som lägger sig under jublet när Jesus kommer till Jerusalem.

När det är som mörkast kan det vara svårt att tro att ljuset finns. Så var det för Jesus och hans vänner, så är det för oss. Men i det djupaste mörkret lyser den svagaste lågan som starkast.