Vi måste inte prata om Kevin

Kommentarer

2 svar till ”Vi måste inte prata om Kevin”

1. 

   Kristina Hellqvist

   01 mars, 2012

   Jag har inte läst boken och det är kanske därför jag inte upplever filmen på samma sätt som Beatrice. Visst kan jag se estetiken i filmen, det röda temat som börjar med en tomatorgie i Spanien och slutar i blod. Jag ser de effektfulla vinklarna och de oerhört starka skådespelarinsatserna. Men jag känner mig tom när jag går ut från biosalongen.
   Jag har inte erbjudits några nycklar eller minsta halmstrå att hålla fast vid. Varför blir Kevin en massmördare? För att han är ett elakt barn är det enda svar som filmen erbjuder mig. Inte någon gång under filmen får vi se andra sidor av Kevin än hans demoniska, elaka, psykopatiska. Visst brister föräldrarna, visst ser deras rikemansliv torftigt ut i sin ensamhet och kliniskhet. Men Kevin har en lillasyster som avgudar honom och en pappa som tror på honom.
   Nej, det finns inga ursäkter för att han gör det han gör. Kanske finns det förklaringar men de bottnar inte. ”Vi måste prata om Kevin” är snarare en film som kan övertyga människor om att det finns individer som det inte finns något hopp för och att dödstraff inte är någon dum idé.
   Det är oerhört viktigt att göra filmer om svåra teman. Vi lever i en värld dränkt av tårar där människor dagligen kränks, förföljs, dödas. Men det finns också skratt, glöd och kärlek. Berättelsens uppdrag är inte att väja för det svåra men inte heller för det vackra. Vi behöver leva både med långfredagens svärta och med påskdagens ljus.
   Jag går inte på bio för att tömmas på livslust och känna apati inför svåra frågor. Jag vill utmanas på djupet och jag vill få med mig något att bygga vidare på. Men ”Vi måste prata om Kevin” ger mig ingen lust alls, varken att prata om Kevin eller den problematik filmen vill skildra. Snarare får jag en känsla av att slaget redan är förlorat. I det mister filmen sin mening.

2. 

   Beatrice Lönnqvist

   01 mars, 2012

   När jag lämnade biosalongen undrade jag verkligen hur någon som inte läst boken tänker kring filmen ” Vi måste prata om Kevin”, det är därför intressant att läsa Kristnas inlägg.
   En av mina nycklar för att förstå Kevins handlande är föräldrarnas tystnad. De pratar varken med varandra eller med andra. Inga vänner, inga samtal mellan förälder och barn, ingenting. I scenen där mamma Eva ser Kevin på tv förklarar han själv att det i världen finns två sorters människor – de som betraktar och de som blir betraktade. Han tillhör de betraktade. Är det Kevins sätt att bryta tystnaden och kontrollen?
   En annan nyckel är perspektivet. Berättelsen är ur mamma Evas perspektiv och hon förstår inte Kevins handlande – som betraktare gör vi det således inte det heller. När mamman förbereder Kevins rum tycker jag mig ana hoppet. Hon förbereder för sonens ankomst därför att hon vill att han ska komma hem. Hon har på något vis förlikat sig med sonens handlande.På årsdagen av morden frågar mamman honom varför och Kevin svarar – jag vet inte längre. För mig är det en hoppfullfull scen. Smärtsam i sin otillräcklighet men hoppfull.