Kyrkan och pengarna


Håkan Holmlund

Det som dröjer sig kvar är en känsla av 70-tal. Vi får se många murriga arbetsrum bebodda av äldre och medelålders män. De verkar ganska kraftlösa, missnöjda men har det sannolikt ganska bra i sina liv.

Det råder en märklig kontrast mellan deras dramatiska budskap och deras stillsamma, nästan oberörda tonläge.

Inledningsackordet i filmen är kraftfullt men inte särskilt nyanserat: Det var bättre förr. Vi ser 1975 års modell, ett tal av Olof Palme. Det blir en röst från det svunna paradiset – ett sjunket Atlantis som gått förlorat.

Vintriga naturbilder med småfåglar som inte överlever utan våra brödsmulor skapar en glåmig vårvinterkänsla. Det kommer visserligen att bli annorlunda – men ingen vet hur och när.

Diagnosen över ett system i förfall är klar men patienten verkar ändå sakna sjukdomsinsikt och har det dessutom ganska bra. En behandlingsmetod är inte i sikte – än mindre ett tillfrisknande.

Längtan efter vadå?

En längtan efter godhet, gemenskap – men diffust, otydligt. Vi ser vad som spårat ur, vad vi inte längre vill ha. Men vi vet knappt vad vi letar efter och absolut inte vart vi vill komma.

Handlar det här egentligen om systemkritik av ekonomin? Handlar det inte i stället om att söka efter mening i livsutrymmet som är kvar, mellan nyrenoverade kök och långsemestrar i Thailand? Att vilja fylla en tomhet i våra liv som inga räntesänkningar i världen kan göra något åt?

Sorg över svenska modellen

Stefan Jarl sörjer en svunnen svensk modell. En tid då också kyrkan hade sin självklara men begränsade roll. Att Olof Palme talar i filmens början är en påminnelse om hur sammantvinnade folkhemmet och folkkyrkan var. Vi hör ju faktiskt den forne kyrkoministern Palme tala! Ecklesiastikminister var hans formella titel fram till 1967.

Fortfarande 2013 styrs kyrkan i stort sett av samma människor som också befolkar stadsdelsnämnder, landsting och riksdagsutskott.  Den samhällsomvandling som Stefan Jarl sörjer är även resultatet av våra styrandes beslut.

Kanske är det därför som kyrkans röst är så svag i detta framtidssamtal. Inte på grund av rädsla utan på grund av involvering, brist på ett annat perspektiv. Om kyrkan ska kunna bidra med andra röster måste vi nog mentalt flytta ut ur folkhemmet. Det har vi ännu inte gjort.

Kyrkan och ekonomin

Svenska kyrkans beroende av den ekonomiska utvecklingen är enormt. Kyrkoherdens käraste läsning är inte katekesen utan SKL:s prognoser (SKL:  Sveriges kommuner och landsting) som ger exakt besked om det ekonomiska spelrummet de närmaste åren. Där avgörs om det blir nedskärningar eller nya satsningar, allt beroende på kyrkoavgiftens utveckling.

Kyrkan är inte särkilt bra på ekonomi, vare sig i praktiken eller teoretiskt. Men vi kan öppna rum för ett sökande efter mening.  Hur ska vi kunna fundera över ett annat ekonomiskt system om vi inte ens vet vad vi vill använda mer-eller-mindre pengar till?

Och var finns dagens teologiska tankar som hämtar kraft i Bibelns visioner om förändring: uttåget ur Egypten, den babyloniska fångenskapen eller profeternas envisa varningsrop?

Håkan Holmlund

vik kyrkoherde, Essinge församling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *