Vid den 64:e upplagan av Mannheim-Heidelberg filmfestival medverkade Ylva Liljeholm i den ekumeniska juryn. Hon har skrivit två krönikor om sina intryck, här kommer nedan följer den första.
Mannheim-Heidelberg filmfestival 2015
Jag anländer till Mannheim en sömnig söndagseftermiddag och upptäcker som alla andra förstagångsturister snabbt stadens berömda koordinatsystem. Gatorna i de centrala delarna har inga namn utan heter till exempel L1 eller A9, som i en kartbok. Systemet delar in staden i fyrkanter och rektanglar och kommunens ”fyndiga” slogan är också ”Leben. Im Quadrat” (Leva. I kvadrat), vad nu det står för. Man kan ju få för sig att en tysk stad med en sådan stadsplanering och en sådan slogan lätt skulle leva upp till fördomar om tysk ordning och reda och fyrkantigt tänkande, men efter en veckas vistelse upplever jag att det är precis tvärtom. Mannheim är en mångkulturell, öppen stad där folk för det mesta kommer för sent på ett skönt och tillbakalutat sätt. Trots denna paradox är Mannheim ingen stad som fäster i ens medvetande så där omedelbart. Det kanske är som med min hemstad Örebro. En växande, mångkulturell men identitetssvajig stad full av lokalpatrioter som älskar att bo där men inte lyckas få omvärlden att förstå varför.
Anledningen till mitt tysklandsbesök är ett juryuppdrag i den ekumeniska juryn under Mannheim-Heidelbergs 64:e filmfestival. Det är en imponerande lång tradition, en av världens äldsta filmfestivaler. Fokus är som vanligt på nya filmare och mycket av det som visas är långfilmsdebuter. För första gången presenterar festivalledningen en tävlingssektion för nya TV-serier. Det känns piggt och framåtseende. Där återfinns för övrigt det enda svenska bidraget i hela festivalprogrammet – TV-komedin ”Boy machine” – om ett övermoget pojkband som vill tillbaka till rampljuset. I tävlingssektionen för långfilm ingår 22 produktioner, så veckan blir intensiv med 5-6 filmer varje dag innan det är dags för beslut. Inne i Stadhaus, festivalens rumsliga hjärta, visas filmer från hela världen. Det är avslappnat och vänligt och filmskaparna minglar fritt bland publiken. Stjärnorna är få men kreatörerna desto fler. Den blandning av globalt och provinsiellt tänkande som präglar staden Mannheim avspeglar sig också i själva festivalen. Världen presenterar sig via vita duken samtidigt som wi-fi sällan funkar och festivalbaren har ett betalningsupplägg som för tankarna till gamla Sovjet (beställa på ett ställe, hämta ut på ett annat och så pant på både flaskor och muggar, som gör att man får stå i kö minst två gånger i onödan).
Ett filmland som i år sticker ut extra mycket är Mexico. Tävlingssektionen innehåller tre mexikanska titlar, sinsemellan helt olika, men alla mycket bra. För första gången sitter jag i en jury där alla fem medlemmar har samma film som given etta. Mexikanska ”Walking distance” av Alejandro Guzmán Alvarez är en utsökt vacker, poetisk, varm och humoristisk hyllning till det mänskliga i oss alla. Det är historien om Frederico, en extremt överviktig man som med lever i en liten lägenhet. En gammal oframkallad filmrulle får honom att mödosamt bege sig till närmaste fotoaffär för att få den framkallad. Kameran blir den drivkraft han behöver för att ändra sitt liv, de nya vänner han får via den blir hans hamn. Det är inte mycket som händer i filmen, men man har inte tråkigt en sekund. Den är som juryn skrev i sin motivering en hyllning till människan. Innanför Fredericos väldiga kropp, bakom massorna av fett och valkar, finns en fjärilslätt, älskvärd och skönhetstörstande själ som vi varsamt lär känna under filmens gång.
Det är en film jag önskar att alla som uppskattar bilders skönhet och en färgsprakande och ändå tillbakahållen estetik skulle få se. Och alla som älskar en perfekt berättad historia med en sån där skön humor som gör att man småler länge och väl efter visningen, även om man inte skrattar högt. Men hur säljer man en film om en sjukligt fet man som knappt kan röra sig, en lillgammal punkare, en hunsad make och en njugg syster? Där inget särskilt händer och inget känt ansikte står att finna? Nej, får ”Walking distance” distribution i Sverige ska jag äta upp min gamla sombrero.
Ylva Liljeholm
Project Manager RIBS –
Rolling Images in Business Startups
Film på Gotland